Jag har tänkt mig att min blogg inte ska gnälla på andra, utan bara handla om min egen vardag. Men det är ju min blogg och därmed får jag sätta reglerna som jag vill ;)

Skillnader mellan kvinnor och män är något jag funderar ganska mycket av och min familj får ofta lyssna på min klagosång t.ex då det kommer reklam för kattmat i tv och reklamen går ut på att någon halvnaken kvinna åmar sig framför kameran.

Nu stör ett lokalt evenemang mig. Jag tänkte inte låta det störa mig, men jag kan banne mig inte vara tyst längre. Nämligen Potato Festival eller vad det heter. Alltså en festival som ska framhålla det fina med potatisen. Gott och bra så, men har de banne mig inte någon halvklädd pinuppa som står och klämmer på potatisknölarna!

Alltså vad är tanken med det? Jag är helt enkelt för dum för att förstå.

Samma idé har vår inhemska traktortillverklingsfirma som brukar ha en bunt med Miss Finland fröknar att posera runt traktorerna. Ingen mer Valtra i detta huset i allafall före Scandinavian Hunks spretar med sina halvnakna bringor i traktorhytten.

Jag misstänker ju att man försöker få bort uppmärksamheten från en halvdålig produkt genom att sätta ut något som distraherar köparen från försäljningsobjektet.

På samma gång kan jag ju förfäras över Närpes högstadium som ännu idag har 5 perioder textilslöjd åt flickorna och 1 period trässlöjd och tvärtom för pojkarna. Det här är alltså inte en blogg från tiden före kriget i Finland utan 2014!

Nä nu tror jag jag måste spy. Ursäkta mig.

Jaha nu är läsarkretsen nere i det normala igen. Hej på er mina trogna läsare :)

Idag ska jag vara lite arg. Arg på folk som orkar bära fulla ölburkar med sig ut på andras åkrar, men inte orkar bära tillbaka de tomma burkarna.

Om en sådan här burk kommer med då vi balar gräs, hamnar den så småningom i balrivaren, där den rivs sönder och riskerar att hamna i magen på korna. Vad tror ni händer om vassa plåtbitar river upp magen på en ko?

Det är fruktansvärt smärtsamt och inget annan lösning än avlivning.

Så plocka för f-n upp tomma burkar efter er, marodörer!

Alltså inte du som läser, utan slarvöronen som slänger burkar, förstås.

Ingen har väl undgått att märka att det blivit en liten förändring i väderlek? Detta påverkar ju min arbetsdag i allra högsta grad. Under hot om regn så körde vi för allt vad tygeln höll med tröskning samt sprättning, balning och hemkörning av halm. Då det börjar bli fullt i silon så måste vi krypa in och breda ut säden för hand för att allt ska rymmas in allt medan ny säd väller in.

Inte så lite klaustrofibiskt. Taket kommer närmare och närmare och vi står med säd upp till midjan. Jag brukar föreställa mig att vi spelar in en Indiana Jones film. Fattas bara lite råttor, spindlar och ormar.

Medan regnet står som spön i backen roar jag mig med att ordna med lite pappersjobb. Jag tänkte flytta över vårt odlingsprogram till ett nätbaserat program, men jag hittade bara instruktionerna från sida 9 och frammåt. Vem har behövt de första 8 sidorna?

Nåja, jag tar bara nästa projekt.

Jag anmälde höstens slaktdjur till slakteriet för avhämtning till vecka 46. Jo, för en gångs skull är jag ute i god tid. 

6 kor, 4 kvigor och 4 tjurar måste gå denna gång. I ock med det så har jag kvar 22 vårkalvande kor. Lite för mycket, men kanske jag kan sälja någon till livs ännu. I höst har jag 26 kalvande kor vilket ju är 6 fler än vad vi egentligen har plats för, men jag måste ta mig i kragen och gallra hårdare i vår.

Biffkött kommer alltså i retur 20.11 ifall någon ännu vill beställa. 1/4 kvigbakdel väger ca 80kg, 1/2 ca 150kg. Pris 8€/kg för en halva och 8.50 för 1/4 bak. Med reservation för prisförändringar om slakteriet höjer våra slakt eller fraktkostnader ytterligare.

Jag har också gjort en lista på höstens planerade kalvningar. Den sätter jag upp på kylskåpsdörren redan nu så att jag har allt under kontroll tills det är dags för kalvning. Med hjälp av den tar jag sedan in rätt ko i kalvningsboxen i väntan på kalvning.

Mysteriet 281 Xana som finns högst upp på listan hade planerad kalvning redan i maj, men ännu har ingen kalv kommit. Men dräktig är hon, det är jag säker på. Men när hon kommer att kalva har jag ingen aning om. De övriga har jag förhoppningsvis bättre koll på. Jag skulle ju nog väldigt gärna sälja de sista 6 kvigorna på listan till livs ännu ifall någon behöver. Otroligt snygga är de. Måste fota någon dag.

Så här ser vårens lista ut, där jag alltså har fyllt i vartefter kalvningarna framskrider, med kön, vikt och annat viktigt.

Det är ju nog inte alltid som förväntad kalvningsdag stämmer överens med verkligt kalvningsdatum, men det hjälper mig ändå att övervaka rätt ko.

Som ni kanske ser så väntar vi kalvar efter väldigt många olika tjurar i höst. Dels är det egna ungtjurar som jag velat testa och dels förstås vår trogna Orvar plus semintjurar. Tjurar med R. i början är alltså egna.

R. för Räfbackens.

Mest spännande i höst är den nya semintjuren Strabinos. Ska bli spännande att se hur hans avkommor blir.

Oj vilken höjning i läsarstatistiken jag fick på en gång! Intressant fenomen det här bloggandet.

Första dagen utan Wilma. Vi hade åska inatt och jag tänkte direkt att vad skönt att Wilma inte behöver vara rädd för åskan inatt. Hade hon varit i livet ännu skulle hon ha sprungit fram och tillbaka i vårt sovrum med klorna klapprande i laminat golvet och nervöst snabbt flämtande. Rädslan för skott och åska har hon börjat med på äldre dar. Jag kopplar ihop det med medicineringen hon fick mot ryggsmärtorna, men jag vet ju inte om det har något samband.

Se nu till att få någon ordning på valpen, sa husse, så vi har någon arbetshund som fungerar.

Och jovisst, vår lilla skräphund visar goda tecken på att bli en riktigt bra vallhund. Vallhundsprovet ska vi försöka klara i oktober. Jag ska just ställa till en övningsbana på en åker, där jag kan öva på vårens lamm efter att vi avskilt dem från tackorna.

Jag försökte ta en selfie med lilla Yezz, men hon envisas med att pussas istället.

Yezz är mycket mer samarbetsvillig än vad Wilma var. Wilma var alltid av den åsikten att hon visste bättre än mig hur djuren skulle flyttas. Och visst hade hon ofta rätt, men det är ju inte det som är pointen. Hunden ska göra som jag säger oberoende om det går åt helsike. Men då är det ju mitt fel. I ärlighetens namn måste jag säga att jag och Wilma inte riktigt kunde samarbeta bra, vi var båda för envisa och temperamentsfulla. Jisses vad jag härjat med den hunden.

Med Yezz är det mycket mer gullegull och det är mycket roligare att träna med henne. Hon har lite samma livsåskådning som mig, allt är inte så himla allvarsamt, man ska ha kul i vardagen.

För Wilma var inget kul, allt var på förbannat allvar.

Nåja, vi öppnar ett nytt kapitel.

Idag slutade Wilmas liv.

Hon har ju gradvis blivit sämre och om jag fått ensam bestämma så skulle hon ha fått somna in redan tidigare. det märktes att hon hade ont. I sommar har hon helst gått undan då jag velat ha med henne och flytta djur. Och det är inte den Wilma jag känner.

Igår så började hon läcka avföring. Kökssoffan fick bäras ut. Så nu fanns ingen annan utväg. Husse muttrade nog ännu missnöjt något om att nu får jag som jag vill då, men som hundägare måste man ta sitt ansvar. Då livet inte längre är meningsfullt så får hunden somna in.

Veterinären kom hem till oss och Wilma fick först en spruta som sövde henne. Hon låg på sin favoritfilt. Då hon var medvetslös fick hon sin sista spruta. Allt gick lungt och fint till.

Sista dagen med Wilma.

Tack för rosorna vid vägen tack för törnet ibland dem.....

Vi lär oss något av alla vi träffar under livets gång.

Sov i ro Wilma   

Bloggar lite medan jag förväller bönorna jag fick igår av mamma.

3 av 4 sjuka kvigar är nu inne.

Jag gick ensam ner till hagen, strödde ut säd i fångstfållan, smög mig sakta ut tillbaka och gick försiktigt bakom kvigorna. Medan jag pratade lugnande med dem tog jag sakta ett steg i taget mot dem för att pressa dem mot fållan.

De stirrade misstänksamt på mig, men började backa åt rätt håll.

Planen var att åtminstone få dem att gå in och äta, så kunde jag vänja dem sakta litet åt gången.

Den ena svängde plötsligt åt rätt håll och gick in i fållan.

Ok, bara lugn. Ska jag bryta här och försöka igen en ny dag?

Nej, jag tar sakta ett steg till mot den mörka kvigan. Gå in nu ditt dumma kräk.

Här står hon och överväger: ska jag springa iväg eller följa den andra in i fållan?

Jag närmar mig sakta med blicken vänd mot de andra kvigorna, som står på andra sidan stängslet och intresserat tittar på, för att inte sätta för stor press på kvigan.

I den gruppen finns nu den sista kvigan som rymde iväg vid vårt förra misslyckade försök.

Jag närmar mig sakta grindarna. Nu gäller det att vara snabb, men inte skrämmas.

Oj, vad avståndet mellan grindarna kan kännas långt då man behöver få dem stängda.

Yeiiiiiiii

Veterinär tillkallades och nu får de antibiotika mot inflammationer i benen samt effektivare smärtstillande. De blev genast mycket lugnare och mera lätthanterliga då de kom in. Tänka sig att de kan lida av frihetsstress. Allt ska man då vara med om.

Nu gäller det bara att få in den sista sjuklingen så också hon kan börja behandlas.

Nu är bönorna färdiga.

Vi hörs.

Vi inleder tröskningen idag. Det första kornet är klart att skördas. Samtidigt ligger priset på en bottennivå redan nu. Det blir ett knapert år för många bönder. Ännu återstår att se hur importstoppet till Ryssland påverkar priserna.

Igår köpte jag 20 liter blåbär. Färdigt rensade, stora och fina. Det skulle gå att vänja sig med att få blåbären färdigt plockade. Där jag vanligtvis brukar plaocka finns ingenting i år.

Själv har jag bara plockat jordgubbar i år och något enstaka hjortron.

En ny upplevelse i år var också då våra skärigäster bjöd oss på vår finska nationalrätt kalakukko.

Det var bättre än väntat faktiskt. Salt kokt fisk i mörkt bröd. Nu har vi prövat på i alla fall.

Lilla hunden hade löptid mitt i sommarvärmen.

Lite skamsen över spetsbyxorna var hon.

Och mina rosor har blommat, och blommar än, så vackert så.

Ja, och jag hade fel om mina fyra clematisplantor. Jag tror banne mig att alla sorterna lever. Dock är det bara en eller två som kommer att blomma i år, men små, små plantor pickar ändå upp av de andra sorterna. Det var väl bara så torrt och kallt i juni så de inte orkade upp. Nästa år ska jag vara bättre på att vattna.

Nu ska jag gå och mata lite kossor.

Ha det gott.

Är lite nedstämd nu efter förmiddagens misslyckade infångning av kvigor.

Ni kanske minns att jag skrev tidigare om de unga kvigorna som sprang fram och tillbaka på betet tills de blev helt utmattade.

Nåjo, 3 st har haft svullna ben och legat ner ovanligt mycket. Så småningom började de magra av. Efter diskussion med veterinären beslöt vi att ge smärtstillande och antiinflamatoriskt åt dem på betet samt tillskottsutfodra dem. Eftersom de låg i en grupp skillt för sig så gick det ganska smidigt att ge dem medicinen i fodret. De andra fick en egen portion med kraftfoder.

kvigorna piggnade till och började hållas med den andra flocken. Vi delade in dem i två grupper, så att de höstkalvande kvigorna går skillt för sig och de unga kvigorna, som blir ett år i höst, går i en hage bredvid och får där extra mat varje dag.

För att ha bättre koll på dem så beslöt vi att ta in dem till ladugården. Vi byggde en fålla mellan lastbilen och foderhäcken där vi utfodrat dem några dagar. Då vi lockat in drygt halva gruppen så stängde vi fållan och körde in dem. I den omgången kom bara en av de sjuka kvigorna.

Bara att åka ut igen då och ta in resten.

Nehepp, det gick inte. Med de kvarvarande så finns en riktigt hysterisk kviga. Hon springer iväg så fort man tittar på henne. De senaste varma dagarna nu har vi inte försökt ta in dem utan bara matat dem i fållan för att lugna ner dem. De kommer inte när vi är där, men maten är borta då vi kommer ner igen, så in i fållan går de.

Idag då det var lite svalare väder beslöt vi att göra ett försök med hundarna.

Den hysteriska kvigan flög nästan genast över stängslet till den andra gruppen. Nåja, lika så bra. Då kanske de andra hålls lugnare.

Jag gick alltså med mina två äldre hundar i lina och Yezz fick göra springjobbet, som är ung och ivrig. Det gick inte alls. Hundarna jobbade duktigt på, men kvigorna sprang kors och tvärs och vägrade gå in i fållan. Ibland var en in, men då de andra sprang iväg så rusade förstås de andra efter. Inte så hälsosam sysselsättning för husfriden heller sån här sysselsättning kan jag säga. Vi hade kanske lite olika åsikter om hur det skulle gå till. Tänk om gubben skulle ens försöka lyda lika bra som hundarna.

Nåja, efter att gamla Wilma blivit stångad, inte farligt skadad, och ena kvigan gjorde ett utfall mot mig, så avbröt vi vårt försök. Jag vet inte hur vi ska fortsätta. Borde kanske bygga mera fållor. Dumma kräk. Vi vill ju bara hjälpa.

Har inga bilder från idag tyvärr. Hoppas snart kunna visa dem inne i trygghet.

Bifogar istället en bild från då vi plockade flyghavre för några veckor sedan. Hann inte skriva om det då.

Fantastiskt kontorslandskap jag har, eller hur?