Det är vår, det är vackert väder, det är högsäsong på gården. Och här går jag och är mer eller mindre ur funktion.

Jovisst, ibland gör jag något litet, men det känns som om jag borde göra mycket mer.

Avbytare har jag 3 dagar i veckan 7,5h/dag. Resten av veckan får Krister sköta det mesta av mina uppgifter. Plus sina egna. 

Förra veckan var vi på sista eko husdjurskursen. Vi var förstås båda på kursen och avbytaren var ledig. Jag väntade inga kalvningar. Den enda som stod på kalvningslistan var Victoria, men hon hade redan gått 10 dagar över beräknad tid, så jag utgick från att jag missat i mina observationer och att hon skulle kalva först 3 veckor senare. 

Då finns det något som kallas för beredskapstimmar för avbytare. Alltså att avbytaren ska vara beredd att hoppa in i arbete vid behov även på ledig tid. Så avbytaren anmälde till arbetsgivaren att hon var i beredskap medan vi var på kurs.

Linn var ledig från sitt jobb denna dag, så jag bad henne ta en runda till korna mitt på dagen för att kolla att allt var lungt.

Förstås har då Victoria börjat kalva! 10 dagar över tiden = stor kalv på gång!

Hon ringer till Sofia som kommer över för att hjälpa till. Förstås är alla kalvningsboxar upptagna av redan kalvade kor. De hjälps åt att släppa ut en ko med kalv och försöker få Victoria att gå in i stället. Victoria är vår största ko. Hon är dessutom rätt misstänksam mot folk hon inte känner. Ja även mot mig ibland, men jag känner ju henne och vet hur hon ska hanteras. Dessutom höll hon då på att kalva och så hade hon stulit en annan kos kalv i förvirrningen. Hon trodde kanske att hon redan kalvat?

Efter en hel del strul så får de in henne utan extra kalv i kalvningsboxen. Ganska spännande hade det nog varit förstod jag.

Nåjo, Victoria kalvar utan desto mera assistans, en stor tjur på nästan 60kg.

Så efterspelet från avbytartjänst. Nej, jag kan inte ha en avbytare i beredskap så länge Krister inte anmält att han också har semester. I annat fall är det i först hand hans uppgift att sköta mitt arbete.

Men Krister matade djuren både på morgonen före vår kursdag och på kvällen efteråt. 

Så för att följa reglerna så skulle han har behövt ta ut en semesterdag eller en skolningsdag för att vi skulle kunnat ha Sofia i beredskap! Fast han skötte sitt arbete!

Man blir så trött.

För oss var det ju jättebra att vi kunde kalla in Sofia för att hjälpa Linn med kon, men så får det tydligen inte gå till. Var är flexibiliteten?

Hur blir det i juni då mina kor ska semineras? Det är ju ett arbete som jag skött helt själv. Då tycker man ju att min avbytare skulle få vara i beredskap för att hjälpa till då seminören kommer till gården. 

Men tydligen så är det så att Krister får komma hem och vänta på seminören ifall min avbytare har en ledig dag. Själva semineringen tar inte så många minuter, men rätt ko ska tas fast och så ska man assistera seminören. Största tiden går åt att vänta och ställa till så att allt är färdigt tills seminören är på plats.

Så förutom att jag då inte kan hjälpa till med skördearbetet så ska Krister dessutom fördröjas av att mitt arbete inte blir skött.

Jag måste erkänna att jag känner lite ångest över hur det ska gå i sommar. Hoppas vi får en snäll bebis som är nöjd och glad att ligga i vagnen medan jag parerar seminören. 

Hoppas jag i alla fall är i så bra skick att jag orkar hålla hushållet i skick och se till att alla har rena kläder och maten på bordet då hungriga arbetare kommer in.

Nu borde frysarna städas ur, gården räfsas, kläder tvättas och inte minst stödansökan fyllas i. Väntar på att inspirationen och orken ska infinna sig och jag plötsligt blir väldigt effektiv........

Bäst att få så mycket som möjligt ur världen nu, eftersom det säkert blir svårare med en liten familjemedlem till.

Det där med mammaledigt...

Ibland önska jag att vi bodde i lägenhet i stan och att jag skulle klaga på hur uttråkad jag är över att vara ensam hela dagen med en skrikande bebis och mitt största projekt under dagen skulle vara att träffa väninnorna på något café med läckra bakelser.

Jo, jag har säkert fördomar mot stadsbor, men just idag tycker jag lite synd om mig själv.

Hej.

Kalningar pågår nästan dagligen, så jag är ganska så sliten mellan varven. Men det mesta har gått bra förutom en som var missbildad vid födseln. Ryggraden var helt snett om mittlinjen och det gick inte att böja lederna i frambenen. Dern var vid liv vid föseln, men den levde inte många timmar.

Ja, ja har väl inte berättat om min avbytare? Jo vi har till  min stora glädje fått Sofia som avbytare under min mammaledighet som börjar 11.4 Sofia har jobbat hos oss flera somrar så vi vet att vi kommer överrens och att hon inte är rädd för att hugga i där det behövs. Det känns tryggt att veta att Krister har bra hjälp, även om det bara är 3 dagar i veckan, men det går ju bra att planera in arbetstopparna de dagar hon kommer i arbete. 

Ja, egentligen så har jag rätt till 3,5h avbytare per dag, men vi har istället kommit överrens om att hon kommer 3 längre dagar istället. Så passar det bättre för både henne och oss.

Om vi skulle valt 3,5h/dag så hade jag ju behövt två avbytare, för en avbytare får inte arbeta längre än 10 dagar i sträck, sen måste de få ledigt.

Vi börjar nu med att jag tar ut semester i början av april, så får jag skola in henne i mina arbetsuppgifter och kan förhoppningsvis ta lite ledigt under mammaledigheten. Ja för arbetet slutar ju inte bara för att jag tar ledigt, nej djuren ska ha sitt varje dag och inte har de förstånd att ordna kalvningar och lamningar till kontorstider heller.

Men egentligen var det inte alls detta jag ville ventilera idag, utan jag tänkte ondgöra mig lite över lantbrukspolitiken.

Jag har levt i tron, och säkert du också, att lantbruksstöden finns till för att hålla konsumentpriserna nere. Alltså eftersom vi inte får tillräckligt betalt för råvarorna vi producerar, så ska det låga priset kompenseras med lantbruksstöd.

Nu håller det här på att barka helt åt helsike. I år då vi söker om nya lantbruksstöd så finns det helt nya alternativ att välja. Det som fokus ligger på i år är alternativa grödor. Alltså sånt som inte duger varken till foder eller mat. 

Den som alltså vill ha de högsta stöden, måste i klartext förbinda sig att inte producera mat under den kommande 5-års perioden. Istället ska det odlas alla möjliga blommor och skyddsarealer. Högsta stödet på 600€/ha betalas faktiskt för om man gör sin åker till landningsbana för tranor och gäss!

Jo, miljötänk i all ära, men ska faktiskt skattemedel användas så här? 

Jag misstänker att det går något år, med ny regering, och så märker de att ingen mat produceras med alla miljoner som går till lantbruket. Och då budjeten ska kapas, så har de här ett lätt objekt. 

För vem kan argumentera mot om de sätter skolor och hälsovård mot prästkragar och solrosor och flygfält för flyttfåglar?

Även om jag sitter med i producentrörelsen så känner jag mig ganska hjälplös. Vi ställs nog bara inför redan tagna beslut. Vi kan försöka släcka de värsta brasorna, men själva planeringen av lantbrukspolitiken spikas nog ihop av några kravattbyråkrater som inte har en aning om vad det betyder att Finland är självförsörjande på mat.

Men visst, nu borde alla bönder hoppa på tåget och söka om dessa passiverande stöd. Sluta producera spannmål och kött som tydligen ingen vill ha. Så får vi se vad som hänt om 5 år.

Men så var det det här med foder. Vi måste producera foder till våra djur. Jag kan inte bara sätta alla djur på slaktbilen och börja odla ogräs. Jag har satsat hela mitt vuxna liv på att arbeta upp det djurmaterial jag har på gården. Ja, jag är dum. Bästa lönsamheten ger passiv odling. Jordbrukspolitiken ger passiva odlare möjlighet att trissa upp markpriserna. Men det är ju en illusion!

Så bästa konsument, jordbruksstödet går idag inte till att hålla matpriserna nere. De går till att hålla markpriserna uppe!

Klockan är 1 på morgonen, eller natten,hur man nu ser det.

Uppdraget slutfört. Kvigan som kalvade satte jag fast i fångstgrinden och förde fram kalven till juvret. Mamman var lite ängslig först och trampade fram och tillbaka och sparkade mot kalvens huvud då jag försökte föra den till spenarna. Hon har alltså nästan inget juver alls. Hoppas det fyller i nu över natten så det blir någon mjölk till kalven. Efter en stunds kämpande fick jag i alla fall en spene i munnen och kalven drack lyckligt. Om den fått tillräckligt vet jag inte, men i alla fall så mycket så att den klarar natten.

På andra sidan foderbordet såg det bättre ut. Både ko och kalv verkade pigga och glada. Jag vet inte om den fått mjölk än, men den såg så bra ut så den får jag återkomma till imorgon.

Jag blev påmind av en veterinärkompis att jag borde använda plasthandskar vid kontakt med fostervätskor. Det innehåller prostaglandin som används för att sätta igång förlossningar. Nå nog blev det kontakt idag i alla fall. Men kanske jag inte är så känslig, ska vi hoppas. För mig återstår ju ändå 8 veckor.

4 kalvar har kommit nu, bara 16 kvar.

Idag först ekologisk kurs hela dagen. 

Hem till kalvande kviga. Vi fick dra rejält innan vi fick ut en pigg liten kalv. Den unga kon rätt medtagen.

Matning av alla djur och så ett försök att få kalven att börja dricka lite mjölk av sin mamma. 

Nehe, kon förstår inte varför kalven är under magen och kalven förstår inte heller vad den borde göra.

Nästa kalvning på andra sidan foderbordet. Över en vecka för tidigt. Då även denna kalvat färdigt tar jag egen kvällsmat kl 22.00 Uppvärmada rester.

Nu har jag värmt mig, ätit litet och vilat litet. Dags att söka upp nappflaska och se till att de nyfödda får den viktiga råmjölken. -9 grader på termometern.

Skickar gubben i säng med telefonen vid sin sida. Han får ta tidiga morgonpasset, så får jag förhoppningsvis sovmorgon.

Febersjuk tonåring i huset. Stackarn måste klara sig själv. Hoppas han hittat något att äta idag.

Nu på med de stinkande arbetskläderna och ut igen.

Vi hörs.

Åh fastlagsbullar! Hur kan något vara så gott?

Igår var jag på glucosbelastning. En undersökning för att visa om jag har förhöjd risk för diabetes.

Före testet skulle man vara oäten i 12h. Sen togs ett blodprov, som visade 5,2 som tydligen var helt ok. Efter det fick jag dricka en sockerlösning och vänta i en timme, nytt blodprov, vänta en timme och ännu ett sista blodprov. Resultaten får jag nästa gång jag besöker rådgivningen.

Är tacksam för vården som erbjuds i detta land. Vi blir så väl omskötta.

Har också forskat i möjligheterna att flyga under graviditeten och Finnair tillåter att man flyger inom Scandinavien ända fram till v 38, bara man har ett läkarintyg utfärdat efter v 27 om att man är frisk och i ordning. 

27.2 är sista dagen att anmäla sig till "Future Beef Breeding in VikingGenetics" seminariet i Köpenhamn.

Åhh, jag vill ju åka. Låter det inte som om det vore ett seminarium enkom för mig? Och att få besöka auktionen i Gunnarp! Tänk har jag en tjur med mig hem! Ja Orvar börjar ju bli lite till åren.

Problemet är bara att vår kalvningssäsong har börjat då och jag har flera kor som kan kalva just de datumen som seminariet är. Jag har ju sagt att jag aldrig ska åka bort igen under kalvningstiden. Så vad är viktigare, det egna kalvningsresultatet eller rasens utveckling?

Jaja, jag borde stanna hemma   

Jag har ju tidigare nämnt att jag är värdelös som shoppare. Jag fick igår ett sms om 30% rabatt från Jotex. Och jo, jag borde köpa nya lakan och sånt. Vi har flera gäster på kommande i vår och jag skulle helst inte vilja ta fram våra gamla nötta sängkläder. Men inte tog jag mig till och beställde något denna gång heller. Jag är helt enkelt inte shoppingtypen. Däremot hittade jag en jättetrevlig sida som jag skulle kunna beställa från www.backinthesaddle.com . Inga påslakan säljer de dock, så inte blev det någon affär där heller. Men kul sida i vilket fall som helst.

Nå nu hägrar diskmaskinen igen. Hur kan den jämnt vara i behov av tömning?

Ännu ett nummer av min absoluta favorittidning har landat i vår postlåda.

Denna gång med temat AVEL. Kan det bli bättre?

Jag läser varje mening i denna intressanta tidning och tar idag mig friheten att kopiera lite text ur ledaren:

LIVET ÄR FÖR KORT för att hålla på och krångla med dåliga djur, sa en klok läsare till mig på telefon.

Han hade startat sin dikalvsproduktion med en grupp dräktiga köttraskvigor av blandat ursprung. Som för många andra var det priset som avgjorde köpet. Första kalvningssäsongen blev en mardröm med svåra kalvningar och få levande kalvar. Många kvigor höll inte måttet och fick slås ut. Dåliga juver och klövar har nedärvts till döttrarna. Idag hade han gjort annorlunda.

-Att jag fixerade på inköpspriset var alltför kortsiktigt tänkt. Billiga djur blir dyra i längden.

Så rätt han har. Att det föds en levande kalv och att kon tar hand om kalven, ger bra med mjölk för att till hösten avvänja en tung kalv, är viktigt för lönsamheten. Och djur kan ha väldigt olika genetiska förutsättningar att bli bra som mödrar eller slaktdjur.

Idag har vi möjlighet att välja rätt djur i aveln utifrån ekonomsikt viktiga egenskaper som kalvningsförmåga, mjölkproduktion, födelsevikt samt tillväxt, klass och fett. Djurens skattade genetiska kapacitet redovisas som avelsvärden och sammanvägda index.

...........

Så varför inte ta en genväg och från början köpa djur med bra genetisk kapacitet?

Avelsvärden är inte bara till nytta i aveln med renrasiga djur. Även den som tänkt satsa på korsningar har mycket att vinna på att utgå från renrasiga kor eller kvigor med toppvärden för modersegenskaper, som lätta kalvningar och hög mjölkproduktion. De generna tar ju hondjuret med sig till nästa generation. Väljer man sedan en tjur av annan ras så får man dessutom en korsningseffekt som ger extra skjuts i egenskaper som fruktsamhet, överlevnad och vitalitet.

Sam Boon, rådgivare i England, jämförde inköp av en ny traktor och en ny avelstjur. För en traktor tar man reda på väldigt mycket prestanda före köpet och jämför modeller, märken, kapacitet och pris. Man inser också skillnaden i kvalitet beroende på pris på traktorn. För extra tillbehör betalar man lite mer.

Köp av avelstjur däremot avgörs ofta om tjuren är snäll och att priset är lågt.

Ändå kommer tjurens inflytande i besättningen leva kvar betydligt längre än tjuren själv. Hans genetiska kapacitet för olika egenskaper kommer under lång tid att påverka vad djuren i beättningen presterar i kommande generationer.

Ett misslyckat tjurköp får man leva med länge. En dålig traktor däremot kan bytas utan att spåren av traktorns framfart lever kvar på gården.

Det omvända gäller ett lyckat köp. Traktorns inverkan försvinner den dag den säljs. Avelstjurens gener däremot lever kvar i besättningen via sina döttrar. Så visst håller den gamla sanningen att en riktigt bra avelstjur aldrig är för dyr.

Lena Widebeck, chefredaktör.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Tack Lena!

Jag tror visst att jag glömt att skriva om då jag blev attackerad av en ko i höstas.

Det var en helt vanlig rutinuppgift som inte gick som planerat. Förstagångskalvaren 323 Zelveria hade kalvat 19 november och var instängd i kalvningsbox några dagar efter födseln för att ko och kalv skulle komma igång ordentligt innan de gick ut i stora flocken.

Så ungefär 24 november skulle jag öppna grinden och släppa ut dem.

Som vanligt öppnade jag och väntade att de skulle söka sig ut. Dessvärre stod de bara stilla och stirrade och istället började andra kor utifrån tränga sig in i kalvningsboxen.

För att det inte skulle bli allt för kaotiskt på en liten yta gick jag in för att sätta handen bak på kalven och fösa ut honom. Jag räknade med att kon skulle traska lydigt efter. Sen sa det bara tjong. Kon anföll mig utan förvarning med huvudet rakt i magen. Som tur var så stod en annan ko rakt bakom mig och jag studsade mot hennes mjuka mage. Annars hade jag smällt i betonggolvet och varit hjälplös inför ett eventuellt nytt anfall. Nu slängde jag mig runt kon och ut på foderbordet. Zelveria såg helt förbannad ut och jag beslöt att lungt vänta tills de gick ut på egen hand.

Hjärtat bankade nog rätt så snabbt där jag låg på foderbordet och hämtade andan. Zelveria är tack och lov hornlös och tack vare min mjuka landning blev jag inte alls skadad, bara uppskrämd. Alltså visst kan enskilda kor varna ibland om de blir ängsliga över att jag ska skada deras kalv, men här kom ingen varning, bara pang på.

Ännu mer uppskrämd blev jag då jag tänkte efter vad jag hade gjort de senaste dagarna. 

Eftersom vi i höst haft lite mer kalvande kor än vanligt, så har foderbordet varit lite för kort för att alla kor ska rymmas vid frukosten då jag ger dem säd. Därför har jag varje morgon krupit in genom fångstgrindarna till Zelveria och hennes kalv och stängt in dem med grinden för att de andra korna ska kunna äta av hennes 4m breda foderbord. Om hon hade anfallit då så hade jag inte kommit undan, men kalven har då, som tur var, varit bakom henne och hon har alltså inte känt sig så hotad som nu då jag tänkte röra kalven. Vad lär vi oss av detta? Jo, se till att alltid ha en flyktväg!

Väl inne igen så kollar jag upp hennes stamtavla. Till min förvåning märker jag att hon har samma seminfar som kvigan som tidigare i år började visa aggressiva tendenser helt oprovocerat. Nämligen Olvert av Esered. Jag skrev genast ett brev till avelsrådet i Sverige och undrade om de fått några rapporter där om aggressiva avkommor till denna tjur, men det är ännu så få av hans avkommor som kalvat in eftersom han är en ungtjur, så de kunde inte bekräfta mina misstankar att det är ärftligt betingat.

Nå, Zelveria kommer att mönstras ur så fort hennes kalv klarar sig själv och hennes kalv kommer att bli slaktdjur.

Det är ytterst viktigt att opålitliga djur inte används till avel. Tyvärr är hennes kalv riktigt snygg, men lynnet är inget att pruta på. Så bort med dem så snabbt som möjligt.

Ännu idag håller jag nog ett extra öga på var Zelveria befinner sig då jag flyttar djuren. Jag vill inte i misstag plötsligt ha henne bakom ryggen. Även om risken är mindre nu då kalven är äldre.

Bara Zelveria kommer bort nu i maj, så återstår bara min lugna, trygga, fina flock. Ahhhh.....

Vi har löptik i huset för tillfället. Hon beter sig väldigt märkligt. Först kopplade jag hennes beteende till löptiden, men nu börjar jag misstänka ugglor i mossen. Eller vargar i skogen, för att beskriva det rätt.

Varje morgon går jag på en kort motionsrunda med hundarna på en åker som har ett skogsparti på ena sidan. Detta område ligger riktigt bakom kornas rasthage. 

Mina hundar har inga jaktanlag och hålls därför i min närhet under promenaderna. Högst 50m framför mig springer de för att med jämna mellanrum komma tillbaka och säga hej.

För tre dagar sedan for Yezz iväg i full fart framför mig och in i skogen. Efter en stund for Walle efter henne. Jag gick lungt vidare förvissad om att de snart kommer tillbaka. Och mycket riktigt, efter en stund rusar två hundar tillbaka till mig, MEN Yezz hoppar upp mot min famn som om hon behövde hjälp av något slag. Hon brukar göra så ifall någon pinne har fastnat uppe i gommen på henne. Jag granskade hennes käkar och hittade inget konstigt. Släppte ner henne och fortsatte gå. Yezz fortsatte då hoppa upp mot min famn, tydligt stressad. Sluta larva dig, gå bort, sa jag. Varpå hunden sticker iväg allt vad benen håller hemåt. Jag svänger tillbaka hem och hittar henne liggande utanför nötsdörren. Ok, konstigt. Vi går hem då säger jag, varpå hon tar snabbaste vägen över backen och in och gömmer sig i garaget. Märklig hund, tänker jag bara.

På kvällen då jag tar henne med för att flytta undan korna innan rengöring av skrapgången verkar hon ännu nervös, men kommer i alla fall med in till korna. Då går två kor till anfall mot hunden! Det brukar de sällan göra. Jag kopplar det till hundens ändrade attityd och funderar över vad jag gjort för fel.

Nästa morgon försöker jag gå på samma promenadrunda igen. Yezz totalvägrar. Hon går inte en meter bakom nötse.

Men nog var det en konstig hund, slipp då.

Igår kväll då jag ska flytta korna går 4 kor till anfall. Jag får backa därifrån för det blir så våldsamt. Vad tusan är det som händer?

Idag försökte jag igen gå samma runda. Yezz kom försiktigt med, men det märktes att hon var rädd. Efter att vi gått 10 meter försöker hon igen hoppa upp i min famn och söka tröst. 

Nu först börjar det gå upp ett ljus för mig. Hon är inte märklig pga löptiden, hon är helt tydligt rädd för något i skogen. Jag har hört om vargobservationer i närområdet. Kanske har de igen strukit förbi hos oss? Kanske är det därför som också korna går till anfall då hunden kommer in i hagen, fast de annars ser lugna ut?

Måste jag gå ut och räkna alla smådjur? Jag såg ju fåren idag, men jag räknade ju inte om alla var i behåll.

Nå, hoppas att vargen/vargarna vandrat vidare så att vi får tillbaka lugnet.

Skulle vara intressant att höra om någon annan märkt något avvikande senaste dagarna.