jo som sagt, direkt jag försöker stryka in handen så reagerar Polka väldigt kraftigt. Visst kan de tycka det är otrevligt då man börjar gräva, men hon hoppar direkt undan och visar tydligt att det gör ont.

Märkligt. Inga krystvärkar har hon och hon verkar helt oberörd annars. Äter och dricker som vanligt. Om det inte var för slimsorna som hängde ut så skulle jag inte tro att det var någon kalvning på gång.

Lördag kväll och vi är bjudna till vänner.

Jag får ge upp mina försök. Ska ännu ut en kort sväng med hundarna, byta täcke på en häst och duscha.

Vi blir lite sena förstås och tyvärr måste vi avsluta kvällen tidigare än vi velat. Vi måste se hur Polka har det. Förhoppningsvis är det färdigt då vi kommer hem.

(Såna här gånger önskar man att man hade övervakningskamera som är kopplad till nätet så att man kunde övervaka kalvningar fast man inte är hemma.)

Liam somnar i bilen hem och vi bär försiktigt in honom till mormor och morfar. Första natten hemifrån!

Vi byter kläder och går ut. Polka har inte brytt sig om att föda medan vi var borta   

På med en grimma och så sätter vi fast henne mot boxväggen. Jag försöker igen att sätta in handen. Polka kastar sig fram och rusar ner på knä. Vad tusan? Varför reagerar hon så kraftigt?

Vi försöker några gånger, men konstaterar att det inte går. Flyttar henne till fångstgrinden där hon är mer fixerad. Försiktigt, försiktigt för jag in armen och börjar känna mig för. Tomt?! Jag känner bara ett stort hålrum? 

Har hon redan kalvat och det ligger en död kalv där ute någonstans?

Nä, det kan vi inte ha missat. Och då skulle hon ju vara orolig och vilja gå ut.

Jag gräver djupare in, och till sist hittar jag en klöv, och så en till. Kalven verkar ligga i rätt läge, men långt ner. Jag drar i benen och får så småningom dem längre fram så att jag kan lirka på draglinor. Jag jobbar säkert en timme innan båda linorna är på. Polka krystar inte alls.

Då linorna sitter stadigt hjälps vi åt att dra i varsitt ben. Sakta, sakta kommer kalven fram. Jo, huvudet känns också rätt. Äntligen börjar Polka krysta med. Vi ser ganska snabbt att kalven är död. Vi drar och kämpar och till sist får vi ut den. Pust och stön. Jag är täckt av diverse vätskor från topp till tå. Vet inte hur många gånger jag fått med en smutsig kosvans rätt över ansiktet, kroppen känner av ansträngningen.

Jag klappar om Polka, säger duktig ko.

För säkerhets skull känner jag efter så att det inte finns mera i livmodern.

Vad tror ni jag känner?

Jovisst! Två klövar till. Å nej, stackars Polka.

På med draglinorna och så drar vi igen.

Denna kalv kommer mycket snabbare än den första. Vi tror ju förstås att även denna är död, men ta mig tusan. Då huvudet kommer fram ser vi hur den blinkar.

Oh shit! Snabba tag nu.

Vi drar så snabbt vi vågar utan att skada Polka. Kalven ramlar ur och jag ger omedelbart hjärträddning och putsar ur allt synligt slem ur munnen. Kalven andas, men svagt.

Vi putsar av den och gnuggar hårt runt hjärtat. Försöker få igång alla funktioner. Den råmar lite svagt - Polka svarar.

Vi drar upp den i liggbädden och packar fullt med ren halm runt den. Den är svag, men andas.

Vi kan inte hjälpa den mer just nu.

Vi släpper lös Polka som genast går och slickar och pratar med sin kalv. Vi packar ihop och går in för en välförtjänt dusch. Klockan är 2 natten till söndag.

Söndag morgon går Krister ut tidigt för att se om han kan hjälpa den lilla. Då är den död!

Nehej. Det ville inte den här gången   

Den hade nog fått i sig för mycket fostervätska.

Så ibland går allt galant och ibland skiter sig allt.

Denna händelse gör ju att man ännu mer uppskattar att det faktiskt lyckades med Xylvia som födde tre levande kalvar helt utan assistans.

Nu har vi Polka och Xylvia tillsammans i samma box med trillingarna. Förhoppningsvis vill Polka gärna ha en kalv och låter någon dia henne. Det är inte troligt, men man kan ju alltid försöka.

Hade vi kunnat göra något annorlunda? Ja säkert.

Med facit i hand, så borde vi kanske börjat hjälpa till redan på lördag förmiddag, då jag insåg att vattnet troligen redan gått. Men de brukar ju börja krysta! Och kalvarna låg ju rätt, inga fellägen. Så vad tusan var det som var fel?

Varför var hon så ömtålig? Var det någon livmoderomvridning eller något? Men jag kom ju nog in så småningom.

Nåja, inget att göra åt längre.

Glada är vi att Polka lever och mår bra idag.

Fan ska alltid ha sitt, brukar vår gamla veterinär säga.

Nu ska jag försöka ta mig i sängen. Klockan är ju bara halv tolv ikväll. Nästa kalvning väntas 26.10 Håller tummarna att den kalven kommer som ur en pärthyvel.

Godnatt med er!

Igår hade Polka beräknad kalvningsdag.

Jag vägde och märkte den senaste kalven , släppte ut mor och kalv och gick för att ta in Polka i kalvningsboxen.

Jag hittar henne ätandes i lugn och ro i rasthagen, men märker att det redan hänger ut lite slimsor där bak.

Ahaa, vattnet har redan gått. Prima, bara att ta in och vänta på kalven då.

Polka går lydigt in i boxen, men verkar mest vara intresserad av gräset på foderborde. Nå då är det väl inte så bråttom. Jag går in på lunch.

Under eftermiddagen pysslar jag med annat medan Krister övervakar vad som händer hos kossorna.

Ingenting tydligen.

Vid 18-tiden då han kommer in så går jag ut istället för att känna efter hur kalven ligger.

Jag sätter fast henne i låsgrinden och drar på skyddshandskar och smörjer in armen med glidmedel.

Polka visar direkt jag rör vid henne att hon ogillar det jag gör.

Äsch, Liam vaknar. Fortsättning följer.......

Just inkommen från sista varvet till kossorna.

Ställer klockan till 5.45 imorgon bitti. Slaktbilen kommer 6.30 och jag måste gå och sortera ur de 8 korna som får gå i höst.

Med åker bl.a Wanja, som ni kanske minns från i våras då hon ramlade och låg i tre dagar. Hon har nog skött sina kalvningar helt problemfritt, men hon har ett lite nervöst lynne som tyvärr smittar av sig till hennes kalvar. Dåligt lynne = utmönstring.

Med åker också Viivi som fick kalvningsförlamning och var i riktigt dåligt skick ett tag. Vågar inte ha kvar henne ett år till. Hon är dessutom 10 år nu.

Även Silla får åka. Hon har haft mycket bra växande kalvar och är en vänlig ko gentemot folk. Däremot kan hon vara onödigt elak med sina medsystrar i koflocken. Bråkstakar stör mig. Men utmönstringsorsaken är egentligen att hon haft lite framfall före kalvningarna de senaste två åren. Vågar inte spara det ifall det blir värre med ökad ålder.

Selina har problem med höfterna, Wilda har skruvklövar bak, Ava har horn, Antonia fick en dödfödd kalv i höst, den hade varit död några dagar i magen, och förra årets kalv har inte vuxit som jag önskat, Bazza hade livmoderframfall i våras och har inte blivit dräktig i sommar.

Ja sådär går jag igenom mina slaktdjur, för- och nackdelar.

Jag gillar inte den här delen av mitt jobb.

Alla dessa ska dö imorgon.

Och det är jag som beställt slaktbilen.......

Känner mig hemsk.

Visst kossorna vet inte vad som väntar. De oroar sig inte över morgondagen.

Men för mig är detta sista dygn fruktansvärt. Fram till att jag fått meddelande om att de är slaktade . Då släpper det.

Jag är inte rädd för döden. Det är tiden före döden som skrämmer mig. 

Fast jag litar på slakteriets hantering inför och under avlivning så önskar jag att det kunde göras på annat sätt.

Men det är ju också så att desto mer kor och tackor jag skaffar mig, desto mer djur måste jag skicka till slakt.

Så jag ska hålla kvar vid min gamla idé om att man ska ha så lite att man klarar sig.

Tyvärr är det inga självklara kandidater bland tackorna som borde mönstras ut. Nej, de är friska och välmående hela bunten. Men visst, det är bara att samla ihop dem och försöka göra en så vettig indelning som möjligt. Problemet med får på hobbynivå är ju att jag kanske väljer mer med hjärtat än med hjärnan. Vissa tackor går det ju bara inte att slakta.

Som Brumma.......

Även om hon är en ful treraskorsning som jag egentligen sparade som träningsfår åt hunden.  

Eller.......!

Så skaffar man så jäkla många så man blir avtrubbad inför slakten. Ja, det vore ju också en idé.

För det här ältandet som jag håller på med är inte hälsosamt i längden.

Det är ju inte så att jag tänker sluta äta kött.

Nej, med god aptit kommer jag att äta biffar av Ava.

Och kanske skänka henne en tacksam tanke.

Ja ja, nu ska jag försöka sova en stund.

Det blir nog bra det här.

Sitter vid kontorsdatorn nu för att sitta säkert på linjen. 

Ja, mycket har hänt den senaste månaden. Jag minns ju säkert inte hälften, som vanligt.

Kalvningssäsongen pågår för fullt. Vi ligger ungefär halvvägs nu. Därför har vi dygnet lite i otakt maken och jag. Han och Liam somnar vid 9-tiden, då jag går ut sista varvet med hundarna och kollar läget med de nya kalvarna som fötts samt kollar om någon ny kalvning är på gång. 

Ikväll verkar det lungt. Nästa på listan är Polka, med beräknad kalvning 22.10 Kalvningsboxarna är för tillfället fulla, annars skulle jag stänga in henne redan nu för säkerhets skull. Förhoppningsvis kan jag släppa ut Zeline och hennes kalv imorgon, så får jag ta in Polka istället.

För mig passar det utmärkt att ta nattpasset. Jag har alltid varit en nattuggla, men kom inte med några svåra frågor på förmiddagen, då snurrar det långsamt i maskineriet.

Det som jag skrev om senast, då internet skar, så var i stora drag det att vi har äntligen fått allt skördat från åkrarna. Alla har fått hjälpa till i mån av möjlighet. Mina föräldrar har skött Liam, jag har skött djuren och kört hem balar, dragit på plasthuvor, staplat balar. Linn har fått vara Kristers högra hand, helt konkret, eftersom han hade handen i gips. Hon har kört traktor och skött om torken, kopplat i och ur maskiner. Den onänmbara studerande tonårssonen har kört balar över helgerna. Och på något vis så klarade vi av skörden även i år. Tack och lov har vi haft vackert uppehållsväder under hela september. Augusti var ju desto regnigare.

Årets halmlager. Förhoppningsvis ska det räcka fram till nästa höst.  

Förra veckan hade vi en skola, klass 4-6, på besök. De fick titta på alla djuren och så berättade vi om den dagliga skötseln.

Det mest spännande som hänt är dock att Xylvia fick trillingr i lördags. Efter att jag delat bilden på facebook, så fick tidningen reda på det och så fick trillingarna figurera både i Sydin och Wasabladet. 

Kalvarna är jättesöta och Xylvia fantastisk. Tyvärr fick hon juverinflammation i somras, så ena spenen är förstörd. Men hon har ju trots allt 3 spenar kvar. Vi får hoppas att det räcker. Hon ser nog mager och eländig ut nu, men hon får stanna inne med sina små och få extra mycket gott.

Ja, och så är filmen om ekologisk odling klar som spelades in här i mitten av sommaren. Ska försöka länka in den här:

Ja resten måste jag väl fortsätta med en annan dag.

Roligt att några av mina läsare ännu finns kvar, ännu om mina bloggningsinlägg kommer lite stötvis.

Ha det bra!

Ska försöka var lite mer positiv idag. Förtränga all ondska.

Finns ingen bättre medicin än att titta på betesdjuren.

Annars så roas jag också av misslyckade bilder.  

Jag fotograferar ibland mina blommor då de är som finast. Så skulle jag föreviga en av mina nya klematissorter som heter Lady Kate. En skir liten elegant sak. Men fokus blev visst lite fel och istället zoomar jag in mina 4€ loppisfynd som jag har på fötterna   

Ha en skön dag!

Väckning idag klockan 5 för lastning av 15 avelskvigor som flyttar idag till Kuortane. Allt gick jättebra och kvigorna hoppade lydigt in i bilen. De hade tydligen varit lugna även vid ankomsten till sitt nya hem.

Vi önskar Virpi och Juha lycka till med sin nya inriktning med dikor!

Förövrigt har jag har velat fram och tillbaka med hur jag skulle lösa situationen med ensamma Birgit.

Ska jag skaffa mer hönor eller ge bort henne?

Det som sist och slutligen avgjorde var då vi fick besök av en som kom och filmade våra djur för en informationsfilm om ekologisk odling. Han sa att han tidigare filmat på en mjölkgård och där sprang hönorna fritt och det tyckte han var så idylliskt och fint.

 Och visst är det så!

Vi har möjligheten att ha det så, så varför inte?

Så då satte jag in en köpes annons i facebookgruppen "äggigt i svenskfinland" och vips hade jag fått 3 hönor och en tupp av samma ras som Birgit.

Saken är klar!

För tillfället får de husera i hönsburen tills alla lärt sig att värpa i våra äggreden. Sen får de upptäcka världen på Räfback.

Dagen före vi skulle ta semester tänkte jag granska Darlings gipsade ben. Det så tungt ut att gå med.

Jag tog en sax, satte grimma på och med Linns hjälp höll vi fast henne så jag kunde undersöka ordentligt.

Då jag fick bort det yttersta bandaget såg jag att benet inte var som det skulle. Klöven vek av utåt och benet var längre än det andra. Jag ringde till veterinären som gipsat och han lovade komma nästa kväll halv 6.

Nåjo, om jag ändå ska vänta på veterinär på semestern så kan jag ju lika bra ringa efter seminören också att fixa de brunstande korna.

Så är det, så får det bli.

Nå, veterinären klippte bort det återstående gipset och kunde konstatera samma som jag; benet hade blivit för långt och snett. men det hade i alla fall vuxit ihop och var nu så hårt att han inte kunde bryta av det tillbaka.

Veterinären sövde henne för att vi skulle kunna hantera henne i lugn och ro och plötsligt under narkosen fick hon andnöd. Jäklar! Ska hon gå och dö nu?

Veterinären hade motgift färdigt i en spruta som han hastigt tryckte in i låret och började ge kraftig hjärtmassage.

Efter en stund började hon andas normalt igen. Puh, det blev lite väl spännande där.

Han sa att vi ska låta henne gå på benet nu utan gips några dagar och se om det rätar upp tillräckligt av sig själv. Annars finns alternativet att operera och korta av benpiporna och nytt gips.

Nu har hon varit ute i två veckor och hon klarar sig bra på sitt sneda ben. Visst syns det att det inte är riktigt som det ska vara, men hon klarar sig. Framtiden får utvisa om hon klarar av att bli diko, eller om vi måste slakta ut henne nästa höst. Hon är en jättefin kviga som jag gärna sparar, men ifall hon inte kan gå korrekt så finns förstås bara en utväg.