Nu har jag gjort det jag aldrig trodde jag kunde.

Jag har anmält Orvar till slakt..........

Jag ringde till klövvårdaren idag och frågade om han kunde komma och titta på honom. Han svarade att jovisst, men hur länge har ni tänkt behålla honom då? Är det värt att sätta 500€ + ? på något vi inte vet om det hjälper?

Jo nog på Orvar var min första reaktion. 

Men vem är det jag skyddar här?

Orvar är sjuk. Han äter och dricker, men han har helt tydligt ont i alla ben. 

Hans storlek gör att det är väldigt svårt att behandla. 

Förlåt, men det här är väldigt jobbigt att skriva.

Jag anmälde honom till första veckan i maj. Så han har en dryg månad på sig att bli bättre. Klövvårdaren ringer nästa vecka och bekräftar om han ska komma eller inte.

Jag såg tårar på Orvars kind. Jag vet inte om nötkreatur kan gråta, men om han har sån smärta så tårarna rinner, så kan jag inget annat än hjälpa honom vidare.

Man får inte gräva ner kor på egen gård. Alternativen är slakteriet eller kadaveruppsamlingen. Av två onda ting, tror jag slakteriet är bättre. Eller vad f-n, han är ju lika död oavsett.

Orvar är sjuk.

Han har en stor varböld framme på bogen. Bölden har spruckit, men inflammationen har gått vidare ut i hans ben.

Idag behandling, imorgon igen.

Håll tummarna för min stora kärlek.

Trillingarna växer och mår bra.

Igår blev de fotograferade och kommer att få synlighet i samband med marknadsföring av lantbruksutställningen i juni . #Farmari2017

Det finns ju sällan tid för att tänka efter vad det är man riktigt håller på med. Livet traskar på bara och man sköter det man måste.

Reflektion tycker dock jag är en mycket viktig del i utvecklingen. Men hur vet man vad man vill?

Nu får ni ha överseende med att jag funderar högt här ibland. För mig fungerar bloggen rätt bra, har jag märkt, att tankarna klarnar då jag får läsa hur jag tänker. Låter det galet?

Efter en tid då jag läser äldre inlägg så kan jag tänka att, nej men hur tänkte jag här?

Så allt jag skriver är inte alltid menat som konkreta planer utan som möjligheter. Jag har liksom den benägenheten att jag allt för ofta låter tanken skena fritt. Och mina nära suckar: jaha, köpa hästgård i Skåne, jojo......

Nej men, inte kommer jag ju att göra hälften av det jag funderar på, men jag tycker det är så kul att drömma och fantisera. Och så tror jag att genom just drömmar och fantasier, genom att titta på hur andra har gjort, så kan man utveckla sig själv och ta egna små babysteps framåt. Se möjligheterna, vidga vyerna och så vidare.

Jag vet ju hur vår gård ser ut idag, men jag har ingen aning om vad som händer om 5, 10 eller 15 år. 

Men jag tycker att det är viktigt att fundera på olika alternativ. Vad gör vi bra? Vad gör vi dåligt? Vad kan vi ändra idag, nästa år eller så småningom?

Jag kan tänka mig att mina funderingar kan upplevas som stressande för de som måste jobba här (läs Krister).

Han jobbar idogt från morgon till kväll, jag sitter inne med barnen och så kommer jag med någon "fantastisk idé" igen.

Av någon konstig anledning bemöts jag inte alltid av jubel och hurrarop!?

Det är väl det som är problemet. Liam begränsar mina möjligheter att jobba rent konkret, men min virrhjärna kör bara snabbare    

Nej men hjälp mig nu. Vad vill jag?

Om vi backar till mitt förra inlägg då jag skrev om förstörda simmentaldoser. Jo, ingen panik vi ska få ersättande doser. Bra fint.

Men...... hur gör jag nu. 

De ersättande doserna räcker till för vårt behov av semindoser i sommar. Min första tanke med hyrning av kvävebytta var att vi ser hur det fungerar och så beslutar vi om vi löser in den, köper den alltså, eller om vi skickar tillbaka den då doserna tar slut.

Orsaken till varför jag funderar på detta nu är att om vi fortsätter med seminering, så borde jag beställa mer doser nu.

Så, vad tycker ni, ska jag fortsätta med seminering eller istället förenkla vårt arbete och låta avelstjurarna betäcka?

För och emot:

Semineringarna gör att besättningen hela tiden utvecklas snabbt och vi har ett förhoppningsvis bra och intressant utbud av avelsdjur till försäljning. 

Semineringarna gör att vi själva inte behöver köpa in avelstjurar väldigt ofta.

Många års erfarenhet gör att vi är ganska bra på att pricka in rätt tidpunkt för semin= hög dräktighetsprocent

Brunstkoll, väntan på seminör, tjuranalysering, indelning av moderdjur, semin/tjur på bete. Allt detta tar mycket tid.

Dessutom kan man ju helt ifrågasätta nyttan med att vara med i kontrollen, med vägningar 3 gånger av varje djur samt exteriörbedömningar och stamboksföring.

Visst, det är roligt, men det finns också annat än jobb som är roligt.

Ja, vad säger ni. dags att besluta sig om vilken väg vi ska gå.....

Visserligen går det ju att hålla sig kvar i kontrollen fast man bara har betäckningstjurar. Det finns ju inget som hindrar att vi återupptar semineringarna om 5 år då Liam börjar skolan.

Det är ju inget som säger att det är definitivt slut, bara för att man några mellanår.

Ja kanske det är svaret? Beställ inga nya doser nu. Seminera upp befintliga doser, låt tjurarna sköta resten. 

Vi har ju ändå seminerat ganska mycket senaste säsong och ännu nu i sommar så vi har ett brett avelsutbud de närmaste åren.

Ja se, genom att skriva ner mina tankar så klarnar det.

Skriv gärna kommentarer om hur ni ser på mina tankar utifrån. Gör jag rätt i att försöka ge oss lite mindre arbetstimmar och istället pruta lite på avelsframstegen?

Finns det annat jag kan göra bättre?

Ni vet, det finns alltid risken att jag istället fokuserar på något annat projekt som jag kanske hinner med om jag tar paus i seminerandet. Det här med att koppla av och ta lite ledigt har jag alltid haft svårt med.

Alltså att vara hemma och koppla av med en bok t.ex går inte alls. Nej, nej, nej. Hemma finns arbete hur mycket som helst. Problemet med djur är ju att man aldrig kan åka bort och att det alltid finns arbete som är ogjort.

Jaja, vi ska faktiskt få ledigt över sportlovet. Kanske tankarna klarnar med lite avstånd från arbetet. Hoppas det.

Jag har väl också glömt att berätta att vi nu hyr en kvävebytta där vi förvarar våra egna semindoser?

Det går alltså till så att jag beställer semindoser av olika intressanta semintjurar och så har de doserna vanligtvis uppbevarats i en reservbytta 70 km härifrån. Så på morgonen då jag ringt och beställt seminören så har jag alltid anmält att de måste hämta mina doser före de kommer hit. 

Det har fungerat ganska bra, men ibland har de glömt att hämta doser och ibland har jag märkt senare att det finns fler kor som borde semineras och så har de bara tagit med en dos, och sånt lite halvstrul.

Så i höst då jag beställde en ny intressant tjur från Semex nämligen Bar 5 Evolution, så bjöd förmedlaren ut en kvävebytta på hyresavtal så att vi kunde ha våra egna doser hemma på gården. Med lite enkel matematik så kom vi fram till att det skulle lönas att ha byttan på gården. Samtidigt bokade jag automatisk kvävepåfyllning var tredje månad.

Att ha en egen bytta har visat sig vara mycket bekvämt. Nu kan jag beställa seminören till följande dag som textmeddelande vilken tid som helst på dygnet. Borta är brunstkollen på morgonen alltså. Jag kollar brunster främst på min sista pissrunda med hundarna och kan då direkt skicka ett enkelt sms på kvällen, så kommer seminören följande dag. Passar utmärkt för en morgontrött människa som mig.

Nu gör det inget fast flera kor visar sig vara i brunst. Vi kan seminera hur många som helst bara seminören kommer.

Men säg den lycka som varar.

I byttan har jag haft 15 doser av Evolution och 10 doser av VB Testo. Under december seminerades 7 gånger med Testo och 5 gånger med Evolution. I januari har 2 doser Evolution använts. Av de som seminerades i december är det bara en som inte tog direkt, men båda de som blev seminerade i januari har visat ny brunst. Den ena fick Orvar ta hand om, men den andra får tyvärr flyttas fram till nästa säsong.

Kvar i byttan till sommaren finns alltså 3 doser Testo och 8 doser Evolution.

Idag fick jag så ett infobrev från Semex där de bjöd ut nya semintjurar. De uppmanade också alla att gå in på deras hemsida och kolla upp vilka veckor kvävepåfyllnadsbilen körde i eget område. Så eftersom jag tyckte att det nog borde börja bli dags för påfyllning så gick jag in och kollade när bilen skulle komma hit. Och där lästa jag att vecka sju skulle bilen köra i södra Österbotten. Fint, det är ju denna vecka. 

För säkerhets skull skickade jag e-post till försäljaren som jag bokade vår automatiska påfyllning och bad henne kolla så att vi säkert fanns på listan denna vecka.

Det tog bara några timmar så ringde bilen och sa att han är här om 25 minuter. Oj, vilken snabb service tänkte jag.

Så bilen kom och öppnade byttan och kunde konstatera att den var tom. Inget kväve kvar! Alla återstående doser förstörda 

Föraren trodde att vi kunde ha varit utan kväve redan en månad! Doserna var alltså redan döda då vi seminerade de två sista. Inte konstigt att de inte tog!

Av någon orsak så hade vi inte antecknats på den automatiska påfyllnadslistan. Mänskligt misstag.

Vad som händer nu vet jag inte. Får vi ersättning för de förstörda doserna eller inte? 

Dessutom är vi ju nu utan semindoser till sommarens semineringar.

Trist.

Nå, vi får se hur det här ännu slutar. Ifall vi inte får ersättande doser så blir det nog att fundera både en och två gånger om vi alls ska fortsätta med semin.

Orvar och vår nya tjur Räfbackens Charmör, (Hirscht av Frönshult*Champs Bravo), sköter så gärna om det arbetet.

Bar 5 Evolution   

VB Testo   

Varför har jag inte förstånd att säga nej?

Jag fick ett samtal för en tid sedan från finskspråkiga proAgria (lantbruksrådgivningsorganisation som finns över hela landet). De undrade om vi kunde tänka oss att delta med uställningsdjur till årets lantbruksutställning i Seinäjoki 14-17.6? 

Nja, njo det kan vi väl kanske. -Fint vi har möte 6.2, välkomna dit!

Nåjo, så igår for jag på möte i Seinäjoki och lovade då att ställa ut Orvar och trillingarna i sommar.

Oops- hur blev det nu så här? Har jag brist på arbete?

Blev nog att ligga osovandes några timmar inatt och fundera över vad jag givit mig in på.

Jag har ju gått in för att försöka minska på mina uppdrag. Men det inbegriper ju konsten att säga nej. Vilket jag tydligen har mycket svårt för   

Nu måste jag försöka aktivera mina vänner i simmentalföreningen för att få hjälp någon av dagarna åtminstone att stå och svara på frågor om simmental. Hoppas de också är dåliga på att säga nej.

Ja, för jag har ju också lovat att visa vallning på Farmari.....

och kanske ta med några dorperfår att valla med.....

Nej, nu måste jag börja öva....

Nej

Nej

NEJ!

nej?...........

Nu sitter jag vid skräpdatorn och hoppas att jag hålls på nätet så pass länge så att jag får hit några rader medan Liam sover.

Igår var vi till Seinäjoki. Krister och Anders for på lantbruksmässa och jag var på simmentalföreningens årsmöte. Vi var hela 6 personer på mötet! :)

Tack och lov var det två utom styrelsen så att vi blev beslutsföra.

Jag har ju klagat på att vi är alldelse för dåliga inom styrelsen på att ordna program för våra medlemmar och kritiken verkar delvis ha gått hem, för ideérna igår var många. Men, MEN, vi får se hur mycket som genomförs.

Jag lovade ta kontakt med föreningen i Sverige och höra om det blir någon träff mellan nordiska föreningarna i år. Jag lovade också försöka få tillgång till föreningens facebooksida som en gammal styrelsemedlem sitter och trycker på utan att publicera ett jota. Så, bara att ta ett djupt andetag och sätta igång.

En rolig händelse var att jag har hittat en semintjur på Irland som jag oerhört gärna skulle vilja använda. Nu minns jag inte direkt om jag har skrivit om honom tidigare här, men isåfall får ni en liten repetition. Jag såg en kviga på en dansk simmentalgård som var helt otroligt snygg. Det var bara liksom WOW! hennes far var då Clonagh Tiger Gallant som fanns på Irland. Jag frågade från både Faba och Semex, men ingen av dem kunde importera den. Jag började då läsa in mig på regler över hur jag kanske kunde importera privat, direkt från Irland, men av någon orsak, så gick det inte att skicka denna tjur hit. Men ni som känner mig så vet ju att då något fastnat på min hjärna så finns det där och pyr.

Så på knagglig finska igår så berättade jag om denna tjur som jag inte på något sätt kunnat få tag på hur jag än försökt. Då säger en vid bordet att han har importerat två embyon från Danmark med just denna tjur som pappa! Han tänkte lägga in dem i vår! Alltså, what are the odds?

Vi får som ekologisk gård inte använda oss av embryoöverföring, endast semin. Skillnaden är ju alltså att med embryoöverföring så sätter du in ett befruktat ägg i en annan ko och får på så sätt en helt ny kombination.

Med semin så sätter du ju bara in sperma från en semintjur som befruktar mottagande kos egna ägg. Ekologiska principer strävar ju efter så naturliga metoder som möjligt och därför anses väl embryoöverföring vara lite för hightech.

Så jag reserverade en kommande tjurkalv efter detta embryo jag på direkten. Embryoöverföring lyckas ju inte alla gånger och chansen att det blir en kokalv är ju 50%. Så i värsta fall blir det till ingenting. Men, eftersom ödet gav mig denna chans, så kan jag inte tänka mig en annan utgång än att det blir en kanontjur! Jag brukar ju få som jag vill i dessa sammanhang. Så nu går jag i spänd förväntan. När ska de sätta in embryot? När ska de dräktighetsundersöka? När föds han? När flyttar han hit?

Ja, tidigast hösten 2018 om allt går som på räls :) Så det blir en lång väntan.

Här är en bild på kvigan som satte igång karusellen i min vilda hjärna:

Och här en bild på fadern:

Visst börjar snålvattnet rinna? 

jo som sagt, direkt jag försöker stryka in handen så reagerar Polka väldigt kraftigt. Visst kan de tycka det är otrevligt då man börjar gräva, men hon hoppar direkt undan och visar tydligt att det gör ont.

Märkligt. Inga krystvärkar har hon och hon verkar helt oberörd annars. Äter och dricker som vanligt. Om det inte var för slimsorna som hängde ut så skulle jag inte tro att det var någon kalvning på gång.

Lördag kväll och vi är bjudna till vänner.

Jag får ge upp mina försök. Ska ännu ut en kort sväng med hundarna, byta täcke på en häst och duscha.

Vi blir lite sena förstås och tyvärr måste vi avsluta kvällen tidigare än vi velat. Vi måste se hur Polka har det. Förhoppningsvis är det färdigt då vi kommer hem.

(Såna här gånger önskar man att man hade övervakningskamera som är kopplad till nätet så att man kunde övervaka kalvningar fast man inte är hemma.)

Liam somnar i bilen hem och vi bär försiktigt in honom till mormor och morfar. Första natten hemifrån!

Vi byter kläder och går ut. Polka har inte brytt sig om att föda medan vi var borta   

På med en grimma och så sätter vi fast henne mot boxväggen. Jag försöker igen att sätta in handen. Polka kastar sig fram och rusar ner på knä. Vad tusan? Varför reagerar hon så kraftigt?

Vi försöker några gånger, men konstaterar att det inte går. Flyttar henne till fångstgrinden där hon är mer fixerad. Försiktigt, försiktigt för jag in armen och börjar känna mig för. Tomt?! Jag känner bara ett stort hålrum? 

Har hon redan kalvat och det ligger en död kalv där ute någonstans?

Nä, det kan vi inte ha missat. Och då skulle hon ju vara orolig och vilja gå ut.

Jag gräver djupare in, och till sist hittar jag en klöv, och så en till. Kalven verkar ligga i rätt läge, men långt ner. Jag drar i benen och får så småningom dem längre fram så att jag kan lirka på draglinor. Jag jobbar säkert en timme innan båda linorna är på. Polka krystar inte alls.

Då linorna sitter stadigt hjälps vi åt att dra i varsitt ben. Sakta, sakta kommer kalven fram. Jo, huvudet känns också rätt. Äntligen börjar Polka krysta med. Vi ser ganska snabbt att kalven är död. Vi drar och kämpar och till sist får vi ut den. Pust och stön. Jag är täckt av diverse vätskor från topp till tå. Vet inte hur många gånger jag fått med en smutsig kosvans rätt över ansiktet, kroppen känner av ansträngningen.

Jag klappar om Polka, säger duktig ko.

För säkerhets skull känner jag efter så att det inte finns mera i livmodern.

Vad tror ni jag känner?

Jovisst! Två klövar till. Å nej, stackars Polka.

På med draglinorna och så drar vi igen.

Denna kalv kommer mycket snabbare än den första. Vi tror ju förstås att även denna är död, men ta mig tusan. Då huvudet kommer fram ser vi hur den blinkar.

Oh shit! Snabba tag nu.

Vi drar så snabbt vi vågar utan att skada Polka. Kalven ramlar ur och jag ger omedelbart hjärträddning och putsar ur allt synligt slem ur munnen. Kalven andas, men svagt.

Vi putsar av den och gnuggar hårt runt hjärtat. Försöker få igång alla funktioner. Den råmar lite svagt - Polka svarar.

Vi drar upp den i liggbädden och packar fullt med ren halm runt den. Den är svag, men andas.

Vi kan inte hjälpa den mer just nu.

Vi släpper lös Polka som genast går och slickar och pratar med sin kalv. Vi packar ihop och går in för en välförtjänt dusch. Klockan är 2 natten till söndag.

Söndag morgon går Krister ut tidigt för att se om han kan hjälpa den lilla. Då är den död!

Nehej. Det ville inte den här gången   

Den hade nog fått i sig för mycket fostervätska.

Så ibland går allt galant och ibland skiter sig allt.

Denna händelse gör ju att man ännu mer uppskattar att det faktiskt lyckades med Xylvia som födde tre levande kalvar helt utan assistans.

Nu har vi Polka och Xylvia tillsammans i samma box med trillingarna. Förhoppningsvis vill Polka gärna ha en kalv och låter någon dia henne. Det är inte troligt, men man kan ju alltid försöka.

Hade vi kunnat göra något annorlunda? Ja säkert.

Med facit i hand, så borde vi kanske börjat hjälpa till redan på lördag förmiddag, då jag insåg att vattnet troligen redan gått. Men de brukar ju börja krysta! Och kalvarna låg ju rätt, inga fellägen. Så vad tusan var det som var fel?

Varför var hon så ömtålig? Var det någon livmoderomvridning eller något? Men jag kom ju nog in så småningom.

Nåja, inget att göra åt längre.

Glada är vi att Polka lever och mår bra idag.

Fan ska alltid ha sitt, brukar vår gamla veterinär säga.

Nu ska jag försöka ta mig i sängen. Klockan är ju bara halv tolv ikväll. Nästa kalvning väntas 26.10 Håller tummarna att den kalven kommer som ur en pärthyvel.

Godnatt med er!