Nå nu är största delen av kossorna äntligen på bete. Återstår Orvars grupp som ska köra lastbil till Sjöslätan. 

Det blev att skörda gräset där en gång på grund av den försenade utflyttningen. Kossorna gillar inte meterhögt gammalt gräs. Sånt trampar de bara ner. Nej kort och grönt och fint ska det vara.

Fjolårets tjurar trivs så bra på grönbete med sina mammor. I samma grupp går också orvars döttrar som kalvat i vår. Det är de vi seminerar som bäst nu. Och ingen är bättre än små tonårstjurar att visa vem som står i tur att semineras. Då det går en flock småpojkar runt en ko, så stänger jag bara bort henne och väntar på seminören. Pojkarna blir inte könsmogna före 10 månaders ålder, men de lockas nog ändå av brunstdoften.

Efter midsommar ska de få hjälp av Ben, som står och väntar på sin tur att ta hand om dem som seminören missat.

Flotten är dock ännu inte färdig, så fåren står fortfarande på landbacken. Utplacerade på olika små beteshagar och ungtackorna som ännu inte lammat går här hemma. Måste tyvärr stänga in dem i lösdriften igen då de inte hålls innanför stängslet här hemma utan springer på folks gårdar.

Åhh vad jag längtar till färdig flotte!

Glada kossor i alla fall.

Men själva rumban då;

Först sorterade jag ut de höstkalvande korna och kvigorna i en egen grupp.

De fick själva springa genom gården, ner genom hästhagen, över vägen ner på vårt svagaste naturbete till Åbackan och senare ska de vidare till Svedhagen.

Efter det sorterade jag ut kor med kalv som ska gå med Orvar, samt kvigorna som vi har sålt och som snart ska transporteras till sin nya gård.

I A-huset fanns 3 unga kor som kalvat och vår eftersläntrare Betty som har beräknad kalvning till 23.6

De fick springa över gården ut med de andra av Orvars döttrar och tjurgruppen som ska gå på bete nedanför uthusen.

Då A-huset var ledigt flyttade vi gruppen med de sålda kvigorna över gården dit.

Sen fick flolårstjurgruppen och alla dom gå ut på sitt bete. Inne står ännu avelstjurarna, kon som har en kalv med brutet ben och Betty.

Så in och ut och hit och dit.

Och som sagt, ännu återstår att köra ut Orvars grupp med lastbilen. Förhoppningsvis imorgon.

Och så fåren någon gång över midsommar , hoppas jag......

Det är väldigt intressant det här att sälja avelsdjur. Förra året var trögt. Väldigt få förfrågningar om avelsdjur. Semineringarna löpte av förklarlig anledning också trögt och att väga alla djuren kändes som onödig tid. Om man har för mycket att göra från förr, så skunde man ju skala bort sånt som inte ger något större resultat i alla fall.

I vilket fall som helst, så har vi ju sett till att vi haft alla hälsogranskningar i skick och att gården fått Mycoplasma Bovis A-status och allt det där. Men det har varit lite uppförsbacke så att säga och tankarna har gått mot att vi ska avsluta vårt avelsarbete som kräver mycket tid och pengar och ger väldigt lite tillbaka. Visst har det gett lite mer betalt för djuren än om de gått till slakt, men tidsåtgången har kanske ätit upp förtjänsten.

Men så plötsligt i år så är det som om proppen har gått ur. Vi har sålt 5 dräktiga kor, 15 kvigor och 8 tjurar hittills. Och mera kvigor skulle jag ha kunnat sälja om jag haft!

Vi har sålt i princip över hela Finland. Det är plötsligt jätteroligt att föda upp avelsdjur igen och mycket mera motiverande att kämpa på med brunstövervakningar och semineringar.

Hur blev det så här nu?

Ja, det är väl resultatet av många små saker. Men en stor sak är troligen att vi kämpat på och sett till att gården har alla möjliga och omöjliga hälsogranskningar i skick. Folk vill ha garantier på att djuren de köper är friska. Det är dyrt att köpa till sig smittsamma djursjukdomar.

En annan sak är väl kanske att vi hållit på i många år och att det tar ganska länge att bli känd. Folk som köper avelsdjur berättar vidare både om de är bra och om de är dåliga. Jag kan annonsera hur mycket jag vill, men om en bonde fått ett tips om bra djur från en annan bonde så är det den bästa marknadsföringen.

Dessutom så har vår nya avelsrådgivare faktiskt varit duktig och bjudit ut våra djur, så vi har sålt flera djur via Faba i år. 

Mest stolt är jag dock över att vi sålt en avelstjur åt landets bästa besättning. Det finns en gård som vunnit överlägset flest uppfödarpriser i landet och de köpte tjur här i år. Och hon är noga!

Vi får hoppas att detta inte bara är ett tillfälligt uppsving och att vi nästa år säljer endast 2 tjurar till avel.

Nu borde jag gå och fotografera de återstående tjurarna , så kanske vi får någon till såld. Men årets högsäsong är nog förbi.

Ska det vara en tjur?

I tisdags då vi skulle ha vår stora granskningsdag går Krister tidigt upp för att hinna få djuren färdigt matade före inspektören kommer. Snabbt kommer han in igen och säger att vår nyaste kalv brutit benet!

Nej, vad?!

Jag för ner Liam till mormor och börjar söka kalven.

Eller det var så här...

Förra tisdagen, den sista maj, då jag sent på kvällen skötte om Viivi som låg förlamad. Så märkte jag att 297 Zilla, som vi väntat länge på börjar kalva. Nå det går ju bra att övervaka två kor på samma gång. De låg dessutom i boxarna bredvid varandra, så allt var perfekt.

Det var en vacker kväll och medan jag väntade gick jag runt och njöt av den fina vårkvällen med en vacker solnedgång.

Tjurarna har byns bästa utsikt från sin rasthage.

Det var lungt, det var fint och jag fick snossa på i lungn och ro med mina kossor. Livet var gott, förutom att Viivi var sjuk då.

Lite före tolvslaget föddes då Räfbackens Darling.

Allt gick bra, en fin liten flicka.   

Klockan tolv gick jag via tjurarna igen innan jag gick in till min egen lopplåda.

Midnatt i brytningen mellan maj och juni.

Efter någon dag vägdes och märktes Darling som vanligt och fick gå ut med resten av flocken. Allt såg fint ut, tills i tisdags då hon inte kunde stöda på vänster framben.

Och igen fick jag ringa veterinären!  

Alltså vi har nästan aldrig behov av veterinär och så denna vecka har vi haft veterinär 5 gånger.

Vad är sannolikheten? 

Otroligt nog så krockade inte inspektören och veterinären , utan inspektören hann åka hem innan veterinären kom.

Så blev det sövning och gipsning.

Vi tror att det ska växa ihop och bli bra igen.

Kalven är pigg, även om det ser tungt ut att bära det gipsade benet.

Huvudsaken att det går att äta fast man är lite sjuk.

Idag är det förrästen skitväder. Full storm och plus 10 grader. Känns som höst. Växtrötterna får kämpa för att hinna transportera upp vatten till de vindpinade bladen.

Nu känns förra veckans värmebölja långt bort.

idag finns det tyvärr också risk för att arbetet kommer att köra ihop sig. Väntar en viktig transport på eftermiddagen och så kommer seminören mellan 13.30-15.30 Garanterat på samma gång.

Den viktiga transporten skriver jag om en ny dag.

Ha det bra. Mössan på!

Alltså denna vecka! Jag vet inte var jag ska börja?

Jag börjar väl med att berätta sagan om Viivi som jag började med förra gången.

Nåjo, det var en gång en ko som hette Viivi. Hon föddes i Kokemäki 2006 och flyttade till oss 2007 då hon var 1 år gammal.

Nej, vi tar väl bara den senaste veckan, eller?

Jo, Viivi låg paralyserad i måndags. Vi ringde vår veterinär som gav en flaska Parevet 500ml. Hon konstaterade att vommen stannat och sa att vi borde ge 3-4 burkar soda utblandat i vatten. Jag frågade om det inte skulle vara bäst att ta en tugga från en annan ko, och hon sa att jo, det kan du prova. Men hon är troligen död imorgon.

Så vi funderade en stund om vi skulle höra efter en slaktare direkt, eller om vi skulle ge henne en chans.

Eftersom hon hade en 2 månader gammal kalv, så beslöt vi att försöka för hans skull.

Nå, jag gav henne en tugga från en annan ko, plus soda och vommen startade igen, men kon hade ju som jag skrev fallit ihop igen.

Då veterinären åkt läste vi på flaskan att dosen var för en 500kg ko. Dessutom rann en hel del av medlet ner på halsen. Jag påpekade detta för vet, som bara sa att jo, det är något fel på nålarna från leverantören.

Jaha! Först får en 800kg ko en för liten dos som dessutom hälften rinner fel. Alltså bara halv dos. 

Är det konstigt att hon ännu ligger?

Nästa morgon ringer jag igen och säger att hon måste komma och ge mera. Hon kommer, ger en flaska i blodet och en under huden.

Viivi äter och dricker och försöker under dagen hela tiden stiga upp men benen bär helt enkelt inte.

Vi tänker nu att kanske det är som de två tidigare fallen att hon tappat tron, eftersom det misslyckats så många gånger och att om hon får vila så stiger hon snart upp.

Från onsdag till torsdag rörs hon inte alls.

På torsdag beslutar vi oss för att svänga henne med hjälp av hjullastaren för att blodcirkulationen i benen inte helt ska stanna av.

Veterinären ringer mig i ett annat ärende, men hon frågar inte ens hur Viivi mår. Jag säger heller inget.

Någon timme efter att vi svängt henne på torsdag, lägger hon sig igen raklång, helt oförmögen att röra sig.

Då jag nattat alla pojkar går jag ut och tar farväl av Viivi. Ber om ursäkt för att jag misslyckats. Ger henne några flaskor vatten som hon gärna dricker. Jag tömmer vattnet i mungipan och hon suger i sig allt jag ger.

F-n, att det ska sluta så här tänker jag och önskar att jag inte höll på med djur överhuvudtaget. Det känns så skit då man inte klarar av att hålla sina djur vid liv. Jag ska sluta med djuren och börja jobba med något helt annat. Det är för tungt. Jag orkar inte.......

Nästa morgon är vi säkra på att Viivi redan är död.

Men då jag går närmare ser jag att hon försöker ta sig upp. Benen rycker och Viivi kämpar. Jag hämtar mera vatten och ger åt henne och hon dricker tacksamt.

Om du orkar kämpa Viivi, så ska också jag kämpa!

Jag ringer en annan veterinär. Han som kom en kväll och hjälpte oss då vi hade livmoderframfall på en förstföderska.

Han frågar: Varför du ringer först nu om kon har legat sedan i måndags? Jag försöker försvara mig med att veterinär har varit två gånger redan, men att inget hjälpt.

-jag kommer, säger han.

Lång väntan, till efter middagstid då han äntligen dyker upp.

Jag berättar vad vi gjort och vilka mängder hon fått.

-det är som att ge karameller till elefant! -säger veterinären och börjar rada upp flaskor och sprutor i mängder.

_Varför har ni gett soda, frågar han? Det är ju om vommen är sur, inte om den stannat av kalvningsförlamning!

Ja, men den andra veterinären sa......

Han ger  kalcium, glucos, askorbinsyra och multivitamin.

- Om 4 timmar ska hon få en chock. Skräm upp henne så hon får fart och tar sig upp!

- Då hon äter och dricker, ge 1/2 liter vodka med 1 tsk chilipulver, blandat i mycket vatten.

Vi väntar 4 timmar. Jag går med hunden och försöker skrämma upp henne - ingen reaktion.

Vi hämtar hjullastaren och drar upp henne i rätt liggande ställning.

Nu börjar jag känna hopp.

Hon dricker nu flera ämbar vatten då hon kan dricka själv. Hon äter några strån ensilage.

Efter en stund reser hon sig upp och går några steg, men ramlar sen handlöst igen på sidan. Suck!

Efter en sen middag kör vi in hjullastaren igen och drar upp henne ännu en gång i liggande läge. Mera vatten, mera ensilgae.

HON STIGER UPP!

Vinglig, men stående. Jag lovprisar veterinären. Skickar bild och sms med ett stort tack!

Hon står , hon dricker, hon äter. Efter kanske en timmes tid, lägger hon sig försiktigt ner igen. På rätt sätt denna gång.

Idag på morgonen mår hon nästan som vanligt igen. Veterinären kommer körande förbi för att se hur hon mår.

Vi har inte gett vodka, men det tycker han nog att vi ska ge. Och färskt gräs, det innehåller mycket vitaminer.

Sagt och gjort, jag hämtar en stor skottkärra med nyslaget gräs. Viivi mumsar ivrigt i sig.

Men vodka har hon ännu inte fått. Hur tusan skulle vi få i henne det?

Ikväll hämtade jag in hennes kalv som hon inte träffat sedan måndag.

Ahhhhh..........

Ojojoj. Nu känns det bra igen. Vi lyckades!

Men vilken skillnad på veterinärer!

Tror inte jag ringer vår veterinär igen. Jag har gett henne flera chanser och hon har misslyckats varje gång.

Men tack och lov verkar vi nu ha hittat en riktigt bra veterinär. Hoppas han stannar i trakterna i många, många år.

Tack Vytautas! Det känns så skönt att kunna få kompetent hjälp då man behöver det.

Och mycket annat har hänt, men nu är klockan snart 1 på tidig söndag morgon och klockan 8 ska några tjurar stå klara för transport till Kokemäki och Eura. Det blir en kort natt.

Men en mycket trevligare natt än den vi fick i torsdags.

Igår hittade vi en förlamad ko. Viivi låg helt raklång på liggbädden. Det enda som rördes var hennes ögonlock.

Vi ringde veterinär och hon fick någon lösning direkt i blodet. Vi drog upp henne på sidan med hjälp av hjullastaren och efter en stund steg hon upp!

Jag gick bakom henne så att vi fick in henne i en sjukbox. Där föll hon ihop igen och där har hon legat sedan.

Vommens rörelser hade också stannat av, så jag fick igen stjäla en grästugga av en annan idisslande ko för att få de rätta microberna åt Viivi. Så köpte vi 900gr matsoda och blandade 1/3 av det i ljummet vatten och gav åt henne. Jag passade samtidigt på att ge henne några extra flaskor rent vatten eftersom hon inte drack av sig själv. Sent på kvällen började hon idissla igen, YES!!!!!

Men som sagt hon ligger ännu oförmögen att stiga upp. Hon har en 2 månader gammal kalv, så det är inte kalvningsförlamning. Nervskada är det inte heller eftersom hon steg upp och gick kansk 30 meter igår. Magnesiumbrist trodde veterinären, men varför skulle hon ha fått det? De får ju mineraler alla dagar.

Ja inte vet jag.

Håll nu tummarna för att det ska gå bra för söta Viivi, så hon inte får en föräldralös kalv.

Väntar idag också på första semineringsbesöket för denna sommar. Räfbackens Zumba ska semineras med Worldwide.

Och i stallet arbetar rörmontören med att sätta in varmvatten. Full rulle som vanligt alltså.

Liam får vara med mormor och morfar idag.

Det är fredag kväll och testosteronet flödar för pojkarna.

Det har varit en händelserik vecka. Kalvar droppar in titt som tätt och så har vi ju fått våra första 50% dorperlamm!

Dom är precis lika fina som jag förväntade mig. Hittills har 4 tackor lammat och vi har 10 livliga, fina lamm. Förlossningarna har gått lätt och lammen har varit pigga och snabba upp till spenen. Jag är så väldigt nöjd med rasen, så här långt i alla fall. Kvarstår ju 16 lamningar än.

Slaktbilen kom förra veckan och tog både en grupp tjurar och kor. Mycket nöjd med slaktresultatet. En av tjurarna blev klassad E+. Vet inte om vi haft någon sådan förr överhuvudtaget.

En del av korna fick jag tack och lov sålda till livs i sista minuten. Det känns bra. Jag hade så dåligt samvete över att skicka fina kossor till slakt. Nu får de bästa leva vidare på en annan gård.

Och så skickade vi in vår ansökan om att komma med i övervakningen till ekologisk produktion. Äntligen alla papper ifyllda och inskickade! Eller jag tror och hoppas i alla fall att alla behövliga papper var med.

Och det roligaste av allt med övergången till eko: tjurarna fick komma ut!

Vad är detta? Ett hål i väggen!

Tyvärr hade jag något skräp på linsen, så bilderna är lite suddiga.

Dagen efter vägde vi fjolårets tjurars ett-års vikt.

Det var ju lite spännande att se hur det skulle fungera med vägning utomhus, men det gick riktigt bra. Även om tjurarna fortfarande var ganska så uppspelta över att ha blivit ihopblandade med främmande tjurar och dessutom utsläppta.

Mycket lyckat. Det här var viktigast för mig.

Jag har egentligen ingenting emot att göda växterna med konstgödsel. Det miljövänligaste jordbruket är ju dessutom det som ger mest skörd per hektar. Det finns ju inga bönder som gödslar sina åkrar med annan avsikt än att det som växer på åkern ska ta upp de näringsämnen som finns tillgängliga. Det urlakas de facto lika mycket, eller i vissa fall även mer, näringsämnen från ekologiska växtodlingar än från konventionella. 

Men ekologisk djurhållning innebär en garanti att djuren lever enligt ekologiska regelverk och har möjlighet till bete och utevistelse. Det finns också konventionella gårdar som behandlar sina djur minst lika bra som vilken ekologisk gård som helst. Men som konsument så kan du ju inte veta hur djuret som finns till salu i köttdiskarna har haft det. Det vet du bara om du köper direkt från en producent du litar på, ekologisk eller konventionell, eller om du köper ekologiskt märkt kött. 

Nu får vi då bara invänta den första kontrollen från ekogranskarna. Det är då det avgörs om vi har allt i skick och får godkänt så att vi kan ansöka om ekologiska hektarstöd. Det är minst sagt pirrigt. Alla stallar, lager, åkrar och alla anteckningar skall gås igenom och bockas av enligt deras anvisningar.

Vi får se hur det går. Vi vet inte när de kommer. De dyker väl bara upp en vacker dag.

Nervöst.

Eller lugnet före stormen kanske man kan säga. Idag soligt och fint, imorgon utlovas snö, storm, snöslask och till sist regn.

Så idag har vi passat på att pyssla på där ute.

Lite modiga blommor i rabatten.

Siesta på flisbädden

Mera ungar som vill prova på att hamra på bygget.

Andra ungar vill börja lära sig köra traktor. Brum,brum säger han.

Är det här min valp? frågar Yezzi.

Kör sakta alla ni som måste ut med sommardäck i snöstormen imorgon.

Lamningarna borde börja fr.o.m imorgon. Hoppas de väntar ut snöstormen.

Lämnar er med lite skön blues ikväll.

Ha det bra.