Idag har vi vägt 200-dagarsvikter och ettårsvikter.

Vi börjar ju få rutin på vägningen och vi vet vad som ska göras och hur det ska ställas till för att löpa enklast. 

Vi började med ettårstjurarna. De är ju tyngst, men faktiskt nästan lättast att hantera. Förstås så har de varit med om vägning förr, men också har de blivit mera självsäkra och lugna. Värst brukar unga kvigor vara att hantera. De kan stressa upp sig så till den milda grad att de försöker bryta sig ut genom minsta lilla hål. Då gäller det att ha utrustning som håller och att kunna hålla nerverna i styr.

Vägningen är troligtvis det farligaste arbetet vi har. Risken att bli översprungen eller sparkad finns alltid, så det gäller att vara förberedd på alla tänkbara scenarion.

Idag gick allt bra, och alla djur blev vägda. Samtidigt sorterade vi bort kossorna som har kalvar äldre än 6 månader till sinkogruppen. Så nu kommer det att ropas några dagar på backen igen. Hoppas på blåsiga dagar, så råmandet inte hörs i hela byn.

Jag passade samtidigt på att fotografera några av tjurarna som ännu finns till salu till sommarens betäckningssäsong.

Får det lov att vara en liten tjur till sommaren?

Ikväll ska vi på födelsedagsfest/inflyttningsfest till Linn som fyller 24! och har flyttat från hus till lägenhet. Nu endast 900m härifrån.   

Eftersom hon är upptagen alla dagar med skola, kurser och jobb så erbjöd jag mig att ta med tårta.

Liam och jag har varit sugna att få smaka länge nu redan. När blir det kväll?

Ja, bara för att man gått och blivit förkyld så stannar ju inte livet av med djuren. Det är högtryck i kalvningstiden och kor ska stängas in, övervakas, kalvar ska vägas, märkas och släppas ut. För det mesta går det ju bra, men inte alltid. Förstås inte denna vecka. Kon som fick en dödfödd kalv förra veckan flyttades till sinkoavdelningen för att få svagare foder och förhoppningsvis gå tillbaka på mjölkproduktion utan åtgärder. Hon såg lite hängig ut och spenarna pekade rakt ut på det överfulla juvret.

Och så en morgon såg hon ut så här:

Kalvningsförlamning. Ring veterinär!

Veterinären kom och gav kalcium i blodet och under huden plus en vitamininjektion. Vi försökte skrämma upp henne på benen, men ingenting fungerade. På kvällen ringde jag igen och bad honom komma med mera kalcium. Då låg hon upp så pass att hon kunde dricka ett ämbar vatten. Då jag gick sista rundan så stod hon upp igen. Vinglig, men uppe. Sen tog det några dagar innan magen fungerade igen och hon började knapra i sig lite gräs. Vi klarade det! Det är aldrig roligt då kossor blir sjuka, men roligt att det går att åtgärda ibland i alla fall.

Sen kalvade en ko en konstig kalv. Alltså beteendet var konstigt. Då han skulle stiga upp så slängde han sig bakåt på rygg så alla benen hamnade i luften. Såg helt knasigt ut. Jag försökte stöda bakdelen, men så slängde han sig bakåt igen. Då slängde han sig så kraftigt bakåt att han slog käken i grinden. Blodet flödade ur munnen och jag fick vicka loss två tänder. En till kändes också lös, men den fick jag inte bort.

Jag gav selenpulver i munnen och ketovet antiinflammatoriskt och smärtstillande. Vi mjölkade kossan och fick ner lite mjölk.

Tempade honom och kunde konstatera att han var lite kall.

Jag gick ut och mjölkade kon och gav honom i flaska. Då han kommit upp till normaltemp drog jag ut honom igen.

Jag upprepade behandlingen och passade på att dra kalven till juvret medan kossan låg ner.

  Alla sätt är bra.

Dagen efter kunde han dricka själv.

Efter denna föddes en kalv till med liknande symtom. Direkt med selen i munnen och lite extra vitaminer. Mjölk i magen. Han var inte lika dålig utan började äta själv ganska snabbt.

Selenbrist är ganska vanligt på ekologiska gårdar då våra marken inte innehåller så mycket selen och vi inte tillför selen med konstgödseln. Vi har nog gett mineraler åt korna som innehåller selen, men tydligen inte tillräckligt. Det blir att ge en extra giva selen nu åt alla kor och tackor och hoppas att det inte kommer mera vingelkalvar.

Idag har det varit en intressant dag, eller vad jag ska säga. En sån där dag som känns i hela kroppen.

Vi skulle ju ta prov på alla kalvar under 9 månader idag för Mycoplasma Bovis uppföljningen. Veterinär meddelade att hon skulle komma 10.30, så då beslöt vi att väga ettårs kvigorna före. Det är ju en del att ställa till för vägning; skrapa gången, köra in våg och ställa upp grindarna till en fungerande fålla. Vägningen gick rätt bra, men då vi var färdiga så skyndade jag mig vidare för att sortera kalvarna från sina mammor medan Krister fick plocka undar grindar och våg. Jag hann precis få in alla innan hon kom.

Hon ska då stryka in en lång tops i ena näsborren. Det är inte kalvarna så förtjusta i. Vi har en grind som man kan sätta fast i fångstgrinden på foderbordet. Vi förde kalvarna en och en bakom grinden och så stod jag bakom kalven för att den inte skulle backa. Jag blev alltså nerpissad, nerskiten och sparkad på benet. Jag har en präktig blånad  att visa upp.

Alla blev provtagna i allafall och vi fick släppa ihop kalvarna med sina mammor igen.

Så tog vi lunch. Ut igen efter det. Krister började rengöra i stallarna och jag matade hästarna och tänkte börja klippa ungtackorna. Jag har 8 ungtackor i en hästbox nu för att det ska vara enkelt att ta ut dem och klippa dem och så ska 5 av dem flytta då de är klippta. Nå, sist jag klippte så fällde jag saxen i betonggolvet, så ett bakskär sprack. Jag har ett ovässt kvar. Jag har beställt ett nytt på lantbruksbutiken, men jag vet inte hur lång leveranstiden är. Jag tänkte i alla fall börja klippa med mitt gamla ovässta, så är jag i gång i alla fall. Jag har tydligen förträngt hur galna ungtackor kan bli då de blir klippta första gången. Jag hade tänkt klara mig med att bara ha dem i grimma, utan klippstol, men det var ett misstag. Oj så de kastade sig runt. Som då en krokodil dödar ett byte. Rakt upp och så snurra runt i luften. Jag klippte 2 st, sen var ryggen slut och saxen också.

Efter det var det dags att parera en kalvning. Benita har gått några dagar över tiden, så vi har passat på henne dygnet runt nu flera dagar. Kalvningen började äntligen idag. Pappa till kalven var semintjuren Hugin av Esered. Han borde ge lätta kalvar, så jag var inte alls orolig inför kalvningen. Benita har fått en kalv förr och är i gott skick. Men kalvningen drog ut på tiden. En vattenblåsa syntes länge, men krystningarna kom inte igång på allvar. Jag gick runt och städa lite på foderbordet medan jag väntar och då Benita lägger sig ner och börjar krysta så går jag dit och sätter på draglinorna för säkerhets skull. Benita är ganska trång, men kalven kommer ändå ganska så snabbt då jag drar. Jag behöver inte söka efter draghjälp. Men då kalven kommer ut är den död. Navelsträngen har brustit för tidigt och kalven har dränkt sig i fostervattnet. Åhhhh, så onödigt. Men jag hade ingen orsak att ana oråd, då alla förutsättningar var som de skulle och kalven kom rätt väg. -Fan ska ha sitt, som vår gamla veterinär brukar säga.

Jag fick gå och hämta en sopsäck och en pulka att dra bort kalven  på. Tror ni inte jag lägger mig pladask på röven då jag går över gården? Ajajaja. Behövde jag ännu detta idag. Blå både fram och bak.

In och koka mannagrynsgröt som går snabbt. Storebror får hämta hem lillebror. Efter maten ut igen. Hästar ska matas, fåren ska ha säg och gräs och hundarna måste få en kort promenad och lite mat.

Nu tror jag att det börjar vara dags att söka sig i sängen. Imorgon har vi semester. Men inte från hästar och hundar och får och kalvningar förstås.

Räven har fastnat på bild igen. Nu har jag flyttat kameran. 

Tvillingskalvarna är nu så stora att det är dags för dem att gå ut med de andra kossorna och kalvarna. Jag öppnade boxgrinden och mamma Zumba stegade iväg med god fart. Tvillingarna var mer tveksamma och hade nog helst velat stanna kvar i sin trygga box. Men jag puffade vänligt bestämt på dem så de kom ut. Kalvningsboxen behövs för nya kalvar som ska se dagens ljus.

Jag filmade en snutt då de precis har kommit ut och den uppspelta Zumba försöker locka ut dem i solskenet. På andra sidan foderbordet övar tydligen en tjur på sin basstämma. Även han tyckte säkert det var spännande med hoppande kossor. Så ha inte på så mycket ljud på högtalaren.

Idag har vi haft avelsrådgivaren på besök. Vi gick igenom lite papper och jag fick lite hjälp med det nya dataprogrammet som vi använder till nötkreatursregistret nu för tiden. Det är nog bra, bara man lär sig alla nya funktioner.

Tyvärr fick vi inte deras nya app att fungera på min telefon. Hittills har jag ju skickat sms då jag beställt seminör, men det systemet har nu bytts ut till en online app. Och det skulle ju nog fungera lika bra, bara man hittar det på telefon! Teknikskit!

Vi var också ute och tittade på avelstjurarna som vi har till salu. Hon hade en spekulant på gång, så vi får hoppas att han nappar. Hon tog bilder både på tjuren och hans mamma.

Det blev annars ingen mycoplasma provtagning igår för provrören hade inte kommit, så det sköt vi fram en vecka till nästa veckas onsdag. Hoppas rören hittat fram tills dess.

Nu finns det ännu kvar lite tid för mig, innan Liam ska hämtas, att läsa igenom stämmoprotokollet från i söndags. Men en kaffekopp först så kanske det lyckas bättre att byta fil i hjärnan från tjurarnas exteriörbedömning till fiskevårdande åtgärder.

Jag måste annars bara berätta att vår onämnbara mittersta unge igår tog körkort och köpte bil. En rolig dag både för honom och transportkommiteén här hemma som kanske får mindre skjussande på agendan nu.

Shhhh. Säg inte att jag fick honom på bild. Hemligt!

Måste bara lägga in några videon på tvillingskalvarna som jag tog på kvällsrundan då de var 2 dygn gamla.

Sötnötar!   

 
  Jag är också ganska nöjd över mitt foto under magen   

Första dagen efter semestern drog igång med en rivstart.

Krister körde hem ensilagebalar och säd. Lagren skulle fyllas på. Då man har avbytare så ska ju allt vara så lättskött som möjligt och allting ska vara framkört till dörren, men nu var allt slut och krävde påfyllning. Så Krister började med en 10 timmars dag. Sedan middag och så min tur att gå sista varvet och se över alla djur, mata hästarna och motionera hunden.

Och jaha, vad tror ni jag ser. Zumba, beräknad tid 11.3, står och trampar oroligt. Jaha, 10 dagar för tidigt brukar ju bara betyda en sak, tvillingar. Och varför ska de alltid vänta till sena kvällen? Nå bra på ett sätt egentligen, så hindrar de ju inget annat jobb.

Jag gick in med hunden och hämtade draglinor och diverse tillbehör och sa gonatt till pojkarna där inne. Jag förstod att jag hade en lång natt framför mig.

Första kalven kom ganska snabbt av sig själv. En rätt så stor kokalv.

Jag hjälpte till att torka den torr med handdukar. Ute visar termometern på nästan minus 20 grader och jag hade nog hellre önskat att kalvningen väntat någon dag tills värsta kölden är förbi, men nu är det bara att tacka och ta emot.  

Medan jag väntar på nästa kalv håller jag mig värmen med att skotta upp snö mot glipan under dörrren till skrapgången för att minska på golvdraget. På insidan mockar jag mot ett lager halm. Inte gör det nu så stor skillnad på innertemperaturen, men all förbättring räknas då det är så här pass kallt och det ligger nyfödda kalvar i bädden.

Den första kalven är pigg och ganska snabbt på fötter och börjar söka föda. Men Zumba är fortfarande orolig och kalvningssjuk så hon står inte stilla tillräckligt länge för att diande ska lyckas. Lite råmjölk hinner hon i alla fall få.

Zumba lägger sig ner och jag ser en klöv sticka fram. Men inga riktiga krystvärkar börjar. Det ser blodigt och fult ut. Ser inte bra ut det här.

Vid midnatt ungefär beslutar jag mig för att sätta fast henne i fångstgrinden och känna efter.

Tack och lov stiger hon genast upp och sticker in huvudet då jag skramlar lite i sädämbaret. Det känns genast lite som en vinst då sånt går snabbt och smidigt.

På med långa plasthandskar och glidmedel och känna efter. Jaha, en bakklöv. Kalven kommer fel väg med bakfötterna först. Och sjutton! Bara ett ben.

Jag försöker trycka in det ena benet tillbaka och känner efter om jag hittar det andra. Det känns som om det finns bra med utrymme i kossan och jag får relativt enkelt upp det andra bakbenet. På med draglinorna och börja dra.

Det kommer mycket blod och sörja, fosterpåsen är tjock, så jag får klippa upp den för att kunna sätta på draglinorna. Vid det här laget är jag ganska övertygad om att kalven är död. Men den måste ju ut i vilket fall som helst, så kossan får ta hand om den första pigga kalven.

Jag börjar dra med Zumba fortfarande stående fast i fångstgrinden. Det känns som om den nog kommer att komma ut relativt lätt i alla fall, så jag kan klara det själv utan att ringa efter draghjälp.

Jag drar fram till bäckenet och får ta i ordentligt, men så glider resten av kalven ut med ett ploff. Den blinkar!

Vad?! Den lever!!!

Jag rensar luftvägarna och drar upp den i liggbädden. Springer efter handdukarna som ligger på foderbordet och rengör runt munnen och hanterar den ganska våldsamt runt bröstkorgen så andningen säkert kommer igång.

Jodå, den lyfter huvudet och ser pigg ut. Jag torkar bort det mesta av slemmet, men släpper sedan lös Zumba så att hon får slicka och knyta an till sin andra kalv.

Zumba är en toppenko som helt och fullt accepterar att jag står mitt bland dem och torkar hennes nyfödda lilla tjur.

Känns så roligt då man har förtroende för varandra.

Nu försöker dessutom den förstfödda blanda sig i och börja söka mat igen. Jag låter Zumba fortsätta slicka sin nyfödda medan jag hjälper den förstfödda till spenarna. Ganska snabbt hittar hon rätt och börjar ivrigt suga i sig den viktiga råmjölken.

Jag har en nappflaska i bröstfickan på min vinterhalare och passar på att fylla den från ena bakspenen medan kalven diar. Jag bjuder flaskan åt den nya, som lite motvilligt sväljer. Han är alldeles nyfödd, det är svinkallt och någon konstig varelse tvingar något i munnen. Kan förstå om det tar en stund att ta in allting.

Jag går tillbaka och fyller en flaska till. Den här gången har han redan fattat att kanske det inte var så dumt heller med nappflaska. Han dricker duktigt.

Fortfarande fuktig och liggande. Zumba är nu riktigt trött och lägger sig ner. Jag drar upp den nya till juvret och trycker in en spene i munnen medan de båda ligger upp efter varandra. Han dricker duktigt.

Nå nu kan jag pusta ut. Alla lever, båda har druckigt råmjölk. Det är visserligen kallt, men kalvarna är stora och kommer att klara sig.

Själv ser jag mer ut som om jag hållit på med slakt istället för kalvning. Ja det var ovanligt blodigt av någon orsak. Draglinorna är alldeles blodröda. Nu stela och ihopfrusna och fulla med fastklistrad halm.

Bara städningen kvar nu då.

Jag sätter på värmande kalvtäcke åt den sistfödda och bäddar ner dem båda i ett tjockt lager med halm.

Klockan är 2.30 då jag kommer in. Fyller tvättmaskinen. Vi har en skilld tvättmaskin där vi tvättar smutstvätt som ni kanske kan förstå.

Tar en varm dusch och sätter mig ner med ett glas Xanté päroncognac framför kokanalen en stund.

Klockan är 3.30 då jag går och lägger mig.

Klockan 6 nästa morgon kan jag inte sova längre. Fortfarande svinkallt ute. Kan de dricka själv? Hur mår de`

Måste bara ut och kolla så de säkert får varm mjölk i magen.

Jag måste nog hjälpa dem båda att hitta rätt, men pigga och glada verkar de vara.

Nå nu in på frukost med Liam. Lite lek på förmiddagen innan det är dags att gå ut igen.

Tur att semestern var slut innan det började på i alla fall. Så att vi var hemma i alla fall.

Tänk då avbytaren hade kommit förts klockan 8 nästa morgon! Oj fy, då man tänker på det.

Men nu gick det ju inte så. Det gick riktigt bra. Men nästa kalvning får nog vänta till beräknad tid tycker jag.

Åhhh, jag tänkte nästan glömma! Info för avelsnördar. Zumbas pappa är Steinadler, morfar Eugene av Rörum. Och kalvarnas pappa är Bar 5 Evolution.

ibland känns det nog som om vi är otroliga amatörer. Man kan inte tro att vi hållit på som bönder i snart 30 år.

Först det här med att vi fått överraskningslamm. 1/3 av tackorna har lammat i misstag och vi har nu 16 oplanerade lamm. Nåväl, det är ju inte så illa egentligen då man tänker efter. Dessa kommer nu att avskiljas innan betessläpp och tackorna kommer att få njuta av en barnledig sommar ute på holmarna. Det innebär förhoppningsvis också att vi har slaktlammen klara innan installning på hösten.

Lamningen är över för den här gången nu eftersom det är mer än 145 dagar sedan avskiljning av fjolårslammen.

Så den riktiga lamningen börjar i månadskiftet mars-april

Det här missödet fick mig också att tänka att det kanske faktiskt är en god idé med tidigare lamning. Nja, januari är nog för tidigt. Vi har ju ändå haft det relativt milt detta år i januari. Det kan ju faktiskt vara 25-30 grader kallt i några veckors tid i värsta fall.  Men lamning från början av mars istället för april kanske vore något? Tål att funderas på.

Lammen har klarat sig trots minusgraderna otroligt bra. En 75% dorper lammade i denna omgång. Hon är alltså bara 9 månader och fick ändå 2 fina lamm som hon sköter om exemplariskt. Här en liten film från då de är riktigt nyfödda.

  Är det inte otroligt?

Nåja, då det bara var en tacka kvar som hade juvret fyllt inför lamning  i denna ingång, så ringer Krister in då han ska halma åt korna och säger: nu får du komma och ta hand om en kalv!

-Men vad f-n?

Kalvningarna ska ju börja andra veckan i mars!

Vad är nu detta?

För tidigt födda tvillingar eller?

Nejdå. En ungtjur har tagit tillfället och betäckt en ko i första brunsten efter fjolårskalvningen.

Vi hade en tjur som var född 2 månader tidigare än de andra. Man får inte stänga in kalvar ensamma i box, så vi fick vänta tills hans kompisar blivit 6 månader och kunde avvänjas. Tjurar ska inte bli könsmogna före ca. 10 månaders ålder. Men se det brydde sig Dante inte om.

Tack och lov verkar han bara ha hunnit tjyvbetäcka en ko. Men nog är det ju himla konstigt att vi under samma år får både lamm och kalv som inte var planerade. Det måste nog ha varit något speciellt hormonår förra året.

Nåjo, jag hade styrelsemöte med samfälligheten senare samma kväll, så för att hinna med kalven så fick Krister komma in och laga mat med Liam och jag gick ut och tog hand om nya kalven. Den låg våt bredvid sin mamma i sinkoavdelningen och vi visste ju inte hur många timmar den legat där. Jag föste ut alla andra kor och fick upp kalven på fötter och motade mor och son in i kalvningsboxen. In med ren halm och torka kalven torr med handdukar. På med värmande kalvtäcke och mjölk i magen.

In och byta av Krister som ännu inte matat de andra djuren. 

Dusch, middag och iväg på möte.

Efter mötet ut igen, kolla så sista tackan inte börjat lamma ännu. Och så på mjölkdrickarskolning med nya kalven. 

  Sånt roligt kan man syssla med om nätterna.

Nu har alla tackor lammat färdigt och vi tror inte det kommer någon ny tjyvkalv.

Detta var förhoppningsvis bara en konstig parantes i vår djuruppfödning. Denna säsong kommer vi att vara MYCKET noggranna!

Vi får se till att lille Räfbackens Fiasko här kommer in från kossorna redan i augusti. Ja årets bokstav är F, och trots att det inte är hans fel, så var hans namn givet.

Nä, han lever ju och mår bra. Ingen avelstjur, men visst är vi glada åt varje nyfödd levande varelse. 

Glad vändag på er mina bloggvänner!