Trevlig valborgsafton på er kära läsare.

Följande inlägg borde jag kanske inte skriva, men det är för tragikomiskt för att låta bli.

Igår skrev jag om dumma tackan som jag måste hålla fast flera gånger per dag för att hennes lamm skulle få dia.

Hon lammade på långfredag, samtidigt som Brumma som fick två, men bara skötte en.

Jag uppfattade situationen som så att hon först skötte om sitt lamm, men efter några dagar började lammet se svagt ut och då tog jag in dem i ensambox igen och började hålla tackan. Och lammet drack och växte. Bra så.

Idag då jag kommer ut finns 5st!!!!! lamm i hennes box. Jag går in och tittar-funderar-tittar-ser mig omkring-funderar????? Vad sjutton?

Så småningom går det upp för mig. Femman är inte mamma till lammmet jag tvingat på henne!!!!!!

I två veckors tid har hon skött om någon annans lamm. Men vems är då lammet?

Jag gissar nu att Brumma fick tre lamm, men bara skötte ett. Det bara råkade sig att ett av dem låg tillsammans med femman då jag kom ut!

HÄRREGUUUUD! Vad har jag gjort?

Femman har, trots mitt tilltag, fött fyrlingar inatt. Ett dött, men tre stora pigga lamm. Jag lyfte undan lammet som tydligen inte var hennes, men nu bräker hon lockande efter det och det vill förstås tillbaka in till sin fostermamma. Men jisses, hon har ju tre egna nu att ta hand om. Ack och ve!

Vad ska jag göra av övergivna 45:an? Och har femman råmjölk nu åt sina egna? Kommer de att klara sig?

Ojojoj.

Och så har vi fått kalv också idag, men det ser bra ut, kräver inga åtgärder. Men jag får nog gå och värma mera mjölk i flaska jag. Korkskalle!

Ja, Blackie följde min order och födde två fina lamm. Krävde inga åtgärder av dumma fåraherdinnan.

Lammande tackor är riktiga tidstjuvar.

En gammal tacka som fått ett lamm vill inte ge sitt lamm di. Hon är inte elak, men hoppar undan så fort lammet vill dia. Så henne får jag gå och hålla fast några gånger per dag.

Mocca fick fyrlingar för några dagar sedan. Hon sköter om dem fint, men igår kväll såg jag att det minsta bagglammet stod och kurade ihop. Jaha, fram med flaskan och stödmata. Jag fick i honom 1,5dl igår kväll och 1dl till idag. Han diar även sin mamma, men de tre större lammen knuffar bort honom. Han är så liten, så liten. Får se hur det går.

Inatt lammade en ungtacka som inte var instängd. Jag hörde bara ett ynkligt hjärtskärande bräkande då jag kom ut på morgonen.

-Men lilla vännen, var är din mamma? Lammet visste inte, jag visste inte och tydligen visste inte tackan heller.

Till sist såg jag en ungtacka som fortfarande hade blod i svansen. Bingo! Den tar vi, sa jag till lammet och stängde in dem tillsammans. Tackan visste inte om hon skulle vara mer rädd för mig eller för lammet. 

Till slut stod hon snällt i alla fall då jag höll upp en hand framför henne och stod på huk och puttade lammet till spenarna. Hur fungerar det här, undrade lammet? Så jag fick bända upp munnen och trycka in spenen i munnen. Ahaa! Mat! Tack och lov var lammet ännu piggt och ivrigt så hon drack tills hon blev vackert rund om den lilla magen. Tackan fortfarande skräckslagen inför åsynen av det, tydligen, farliga lammet. Lammet fick sig några hugg in i väggen, men tack och lov är lamm inte så ömtåliga som de ser ut. Jag har varit en andra gång och hållit fast tackan nu, och det ser lite bättre ut. Hoppas det klarnar för den unga modern så småningom.

Jaha, Blackie tänker börja lamma. Jag öronmärker ett lamm som kom för ett par dagar sedan och släpper ut tacka och lamm i flocken och boxar istället in Blackie. Det må nu komma två pigga stora lamm som älskas av sin högmjölkande mamma. Tror ni?

Klockan är tre på natten och min inbyggda väckarklocka väcker mig som jag begärt.

Jag vet inte i vilket skede av livet jag lärt mig det, men i princip kan jag ställa in mig själv på vilken tid på natten jag borde vakna. Väldigt praktiskt, så att ingen annan behöver vakna av väckarklockans ringande.

Ute är det -7 grader och ett stilla snöfall täcker marken vit. Det blir en vacker julaftonsmorgon. Nej, förlåt, det är ju påskafton!

Nåja, vi har det väder vi skulle önska till jul.

Jag har varit ute och tittat till kalvningar, en kviga väntas börja när som helst. Och så fick vi årets första lamm på långfredagen. En äldre tacka fick ett piggt tacklamm och klarar sig själv, men så fick Brumma två små tacklamm som visserligen är pigga och fina, men förstås vill Brumma bara ha ett. Så nu får jag springa och hålla fast henne så den bortstötta får dia. Den har ett skyddat utrymme med värmelampa för att klara det hårda livet. 

Dumma tackor. Jag blir så trött på tackor som inte kan räkna till två. De kan vara så himla elaka med små lamm som de inte vill ha. Stackars liten.

Hoppas han orkar hålla modet uppe och fortsätta försöka fast han får stryk.

Jaha, om man skulle försöka hitta sömnen igen nu då.

Jag fick för en tid sedan samtal från ett nytt privatslakteri som ville köpa ekologiskt kokött. 

Jag sa ju som det var, att vi visserligen odlar ekologiskt, men att djuren inte får säljas som ekologiskt kött före 1.5.2018

Men jag passade också på att fråga om de köpte lamm och fårkött och det gjorde de. Så eftersom jag har mer får än jag behöver så anmälde jag 10 gamla tackor och 6 lamm till slakt i december.

Nå tyvärr fanns ingen marknad för tackor just då....

Så då sa jag att jag sparar lammen också tills tackorna ryms med.

Så kom jag på den briljanta idén att jag kunde ju istället sälja levande tackor som varit tillsammans med min dorperbagge. En liten annons på Räfbackens ranch facebooksida och så tog det inte länge innan jag hade flera förfrågningar. Huxflux hade jag sålt 7 stycken 50% gotlandstackor. Toppen.

Men eftersom jag ännu hade mer tackor än jag behövde så anmälde jag 4 tackor och 6 lamm till slakt. Jag fick föra dem till slakteriet 1 februari. Det var 4 bagglamm som vuxit lite dåligt och så skickade jag de två yngsta tacklammen från ifjol. De var för små att använda i avel.

Så kvar har jag nu 8st äldre tackor och 13st 50% dorperkorsningar från ifjol.

För de gamla tackorna fick jag 1.50€/kg och för lammen 4€/kg. Vad skall jag göra med alla pengarna tro? 

Varför har jag inte förstånd att säga nej?

Jag fick ett samtal för en tid sedan från finskspråkiga proAgria (lantbruksrådgivningsorganisation som finns över hela landet). De undrade om vi kunde tänka oss att delta med uställningsdjur till årets lantbruksutställning i Seinäjoki 14-17.6? 

Nja, njo det kan vi väl kanske. -Fint vi har möte 6.2, välkomna dit!

Nåjo, så igår for jag på möte i Seinäjoki och lovade då att ställa ut Orvar och trillingarna i sommar.

Oops- hur blev det nu så här? Har jag brist på arbete?

Blev nog att ligga osovandes några timmar inatt och fundera över vad jag givit mig in på.

Jag har ju gått in för att försöka minska på mina uppdrag. Men det inbegriper ju konsten att säga nej. Vilket jag tydligen har mycket svårt för   

Nu måste jag försöka aktivera mina vänner i simmentalföreningen för att få hjälp någon av dagarna åtminstone att stå och svara på frågor om simmental. Hoppas de också är dåliga på att säga nej.

Ja, för jag har ju också lovat att visa vallning på Farmari.....

och kanske ta med några dorperfår att valla med.....

Nej, nu måste jag börja öva....

Nej

Nej

NEJ!

nej?...........

Just inkommen från sista varvet till kossorna.

Ställer klockan till 5.45 imorgon bitti. Slaktbilen kommer 6.30 och jag måste gå och sortera ur de 8 korna som får gå i höst.

Med åker bl.a Wanja, som ni kanske minns från i våras då hon ramlade och låg i tre dagar. Hon har nog skött sina kalvningar helt problemfritt, men hon har ett lite nervöst lynne som tyvärr smittar av sig till hennes kalvar. Dåligt lynne = utmönstring.

Med åker också Viivi som fick kalvningsförlamning och var i riktigt dåligt skick ett tag. Vågar inte ha kvar henne ett år till. Hon är dessutom 10 år nu.

Även Silla får åka. Hon har haft mycket bra växande kalvar och är en vänlig ko gentemot folk. Däremot kan hon vara onödigt elak med sina medsystrar i koflocken. Bråkstakar stör mig. Men utmönstringsorsaken är egentligen att hon haft lite framfall före kalvningarna de senaste två åren. Vågar inte spara det ifall det blir värre med ökad ålder.

Selina har problem med höfterna, Wilda har skruvklövar bak, Ava har horn, Antonia fick en dödfödd kalv i höst, den hade varit död några dagar i magen, och förra årets kalv har inte vuxit som jag önskat, Bazza hade livmoderframfall i våras och har inte blivit dräktig i sommar.

Ja sådär går jag igenom mina slaktdjur, för- och nackdelar.

Jag gillar inte den här delen av mitt jobb.

Alla dessa ska dö imorgon.

Och det är jag som beställt slaktbilen.......

Känner mig hemsk.

Visst kossorna vet inte vad som väntar. De oroar sig inte över morgondagen.

Men för mig är detta sista dygn fruktansvärt. Fram till att jag fått meddelande om att de är slaktade . Då släpper det.

Jag är inte rädd för döden. Det är tiden före döden som skrämmer mig. 

Fast jag litar på slakteriets hantering inför och under avlivning så önskar jag att det kunde göras på annat sätt.

Men det är ju också så att desto mer kor och tackor jag skaffar mig, desto mer djur måste jag skicka till slakt.

Så jag ska hålla kvar vid min gamla idé om att man ska ha så lite att man klarar sig.

Tyvärr är det inga självklara kandidater bland tackorna som borde mönstras ut. Nej, de är friska och välmående hela bunten. Men visst, det är bara att samla ihop dem och försöka göra en så vettig indelning som möjligt. Problemet med får på hobbynivå är ju att jag kanske väljer mer med hjärtat än med hjärnan. Vissa tackor går det ju bara inte att slakta.

Som Brumma.......

Även om hon är en ful treraskorsning som jag egentligen sparade som träningsfår åt hunden.  

Eller.......!

Så skaffar man så jäkla många så man blir avtrubbad inför slakten. Ja, det vore ju också en idé.

För det här ältandet som jag håller på med är inte hälsosamt i längden.

Det är ju inte så att jag tänker sluta äta kött.

Nej, med god aptit kommer jag att äta biffar av Ava.

Och kanske skänka henne en tacksam tanke.

Ja ja, nu ska jag försöka sova en stund.

Det blir nog bra det här.

Så var det den tiden på året då det börjar bli dags att avgöra hur många som ska gå till slakt i år.

Detta år har vi fler lamm än vad vi kan förmedla själva, så en del kommer att gå via slakteriet.

Ja bagglammen är ju klara. De är all möjliga korsningar så 16 baggar till slakt är klart. Av dem slaktas cirka 10 här hemma. 

Men sen var det tackorna.

Vi har 20 äldre tackor och, jag tror det var, 15 tacklamm. 

Jag har fantiserat att jag sparar alla tacklamm och kanske 15 äldre tackor också. Så får de varsin dorperbagge i slutet av november.

Problemet här är ju att jag inte har något fårhus. Jag har bollat olika lösningar fram och till baka, men någon riktigt bra slutsats har jag inte kommit fram till.

Alltså 30 tackor är ju inga problem bara man har ett vettigt boende åt dem.

Men det har vi som sagt inte.

Dessutom räcker inte betet på vår ö åt 30 tackor med lamm.

Alltså behöver vi stängsla in nya områden till nästa betessäsong.

Allt det här är ju roligt och bra, bara man hade de där prima fårbetet plus en luftig hall.

Vilket vi inte har. Hur gärna jag än vill.

Jag har försökt undvika det slutliga beslutet i väntan på en mirakulös lösning.

Någon som ringer och frågar om vi vill köpa en hall och lite betesmark.

Ingen har ringt.

Ingen lösning har jag.

Alltså borde jag ta ner tackantalet till 20 som senaste vinter. 10 ungtackor och 10 gamla.

Hmmmm.....

Låter vettigast.

Men vem hamnar på dödens lista då?

Vill ju ha alla mina fina tackor!

Vem tusan var det som kom på den dumma idén att köpa två avelsbaggar då?

Ja jag minns inte. Korkat var det i vilket fall som helst.

Jaja, fram med listan. Spara - Slakta

Eller har du en ledig hall åt mig?

Har inte riktigt ro att gå och lägga mig.

Idag bestämde sig en grupp får att sommaren är slut och att det var dags att komma hem.

Så 7 tackor och 5 lamm hoppade i havet och simmade över. I höststorm och spöregn.

Till all lycka så upptäcktes de av villagrannar som ringde och berättade vad som var på gång.

Jag var förstås i Vasa och handlade med tonårssonen inför hans gymnasiestart nästa måndag.

Kul, att allt alltid händer då man är långt borta.

Nå, Linn for med morfar och hästsläpet och hittade de simmande havsfåren betande på fastlandet och fick dem lastade i släpet.

Återstod frågan: Ligger de återstående 28 fåren på havets botten?

Krister for ner för att hjälpa till i sökandet och vi avslutade vårt shoppandei Vasa och körde allt vad hastighetsbegränsningen tillät, hehe.

Förstås sprutregnade det hela eftermiddagen.

Efter mycket sökande hittade de tre olika flockar med får på ön och kunde med hundens hjälp få in dem i uppsamlingsfållan. Våta och trötta försökte de räkna, men de är inte 100% säkra att de hittat alla 28, men åtminstone 27, kanske.

Att själv vara borta och bara vänta på besked om hur många som dränkt sig är inget kul minsann.

Jag hann ner för att göra upp eld i stugan och slänga på en kaffebryggare så att arbetsfolket skulle få värma sig en smula.

De insamlade fåren släpptes tillbaka ut på ön, för stormen tillät inte att vi började flytta några får med flotten. Vi försöker imorgon igen.

De simmande fåren fick komma hem och släpptes i en hage här hemma. Men de har ju inte alla lamm med sig, så jag hoppas de hålls i hagen.

Så nu sitter jag här i mörkret vid midnatt och oroar mig för de återstående fåren.

Hålls de tills vi hinner hämta dem, eller har de hoppat i havet ikväll?

Var de 27 eller var de 28?

Ligger något drunknat lamm och slås upp mot strandkanten?

Är det höst nu?

Var ska fåren bo i vinter?

Var ska jag lägga dem på bete nu?

Borde jag gå och lägga mig?

Inget blir ju bättre av att jag sitter här och oroar mig.

Fy,fy fy.

Imorgon skiner solen och alla kommer hem hela och friska. Så får det bli.