Tack och lov för pomfrites och länkkorv då man inte orkar koka mat!

Idag tog vi då in de sista korna från betet. Det var 6 kvigor och 5 höstkalvande kor. Det tänkte gå nästan för bra, så det gjorde det inte.

Då vi backat in bilen mot fångstfållan så gick nästan hela gruppen rakt in i fållan. Bara 3 blev kvar utanför. Ska vi ta dem som är i fållan, frågade Krister? men jag ville ju försöka få med alla på 1 försök. Förstås, svängde alla om och sprang ut tillbaka då jag försökte fösa in de sista. 3 st hann vi få instängda. Vi satte in dem i bilen och körde hem dem. Lossade och for ut igen, denna gång utrustade med kornkross och Wilma. Vi strödde ut lite kross på marken och så gick jag och Wilma bakom dem. De försökte göra några små utbrytningsförsök, men då de märkte att Wilma hann före dem så gav de med sig och knallade snällt in i fållan. Det gick väldigt lungt och fint till. Vi stängde fållan och de resterande 8 fick komma hem. det känns skönt att ha dem inne nu, även om det är mycket mindre jobb medan de ännu går på bete.Vi sorterade ut 4 kvigor som vi ska spara och resten får gå till slakt.

Efter djurflyttningen hann vi ännu väga ettårsvikten på kvigorna som gick på naturbete i sommar. De var nog betydligt mindre än de vi vägde i våras som fått äta mat från foderbordet. Jag har ännu inte räknat något medeltal, men det syns nog på vikterna att de varit för länge på för svagt bete. Den missen ska vi inte göra om.

De gick riktigt bra att väga dem idag. Ettåriga kvigor brukar annars vara svårast att väga för de yrar på fram och tillbaka och de ger gärna en spark om man kommer för nära. Men idag uppförde de sig exemplariskt. Man kunde nästan inte tro att det var samma kvigor som vi kämpat med för att få att gå över en bro tidigare i sommar.

Tackorna tog jag in i vinterhagen idag också. Dem ska jag försöka hinna klippa denna vecka. Pappa är ju hemma igen nu så har jag tur så kommer han och klipper några också.

Baggarna ska jag försöka få in i stallet ikväll. Dit har de inte varit förr, så det blir en utmaning för hundarna att ändra deras invanda rutt. Det borde jag annars göra nu innan det blir riktigt mörkt. Hej så länge!

Jag sitter med i styrelsen för Norrnäs samfällighet. Vad det är kan du läsa här www.norrnas-samfallighet.fi

I år kom vi på idén att föra ut en grupp med får till Märigrund, som är en ö långt ut i havsbandet där det finns bevarat gamla fiskestugor. Eftersom det är mycket jobb med att hålla området snyggt och prydligt, så tyckte vi att några får kunde få göra jobbet åt oss. Får har funnits där för ca 50 år sedan.

Att föra ut fåren var inga problem. Vi hämtade 10 tackor från en fårgård i Nämpnäs och så körde vi ner dem till stranden i en hästtransportvagn. Vid stranden mötte oss en fiskebåt, som vi lastade tackorna i för transport ut till Märigrund. Tackorna sprang glatt ut på ön och började gnaga i sig av den frodiga grönskan.

I måndags var det så dags att ta hem dem igen. Faktiskt på den rätta dagen enligt gammal sed nämligen Mickelsmässmåndagen (stavas det så?)

Wilma vet vad som är på gång och är så ivrig så hon knappt hålls i båten.

Ägarna till fåren hade åkt ut på förhand för att bygga en liten fålla dit de tänkte locka in tackorna. Då samfällighetns talkogäng inklusive Wilma the sheepdog tog iland vid 17.30 tiden stod fållan fortfarande tom. Vi gick in i storstugan i väntan på fåren. Fåren kom, tittade på fållan och sprang vidare i full karriär. Jag släppte Wilma för att stoppa dem och hon satte iväg i full fart efter dem. Så snabbt som en 11 år gammal hund med spondylos nu kan springa. Vi gick efter och fick se henne hålla dem i stranden.

Fåren som inte träffat en vallhund förr var ganska snabba i den steniga terrängen och vi fick ganska snabbt överge tanken på att driva in dem i fållan. Wilma skulle ha sprungit tills hon stupat.

Istället beslöt vi oss för att försöka ta fast en tacka åt gången, sätta grimma på och leda den till båten. Det blev ganska mycket spring och vi var alla rätt svettiga innan alla var infångade. Dessutom mörknar kvällarna rätt fort nu, så de sista två fick vi nog riktigt i sista minuten innan det blev kolmörkt.

Kvällen var annars fantastiskt lugn och vacker. Vi hann beundra den vackra utsikten ibland.

Vi avslutade med en båtresa på främmande vatten i kolmörker.

Båtfärden blev rätt spännande med krånglande motorer och sjunkande temperaturer.

Vi kom hem straxt före 10, trötta och kalla, men rätt nöjda med att alla fåren nu var hemma igen. Det hade nog kännts tungt om vi hade varit tvungna att åka ut igen och söka vilda får.

Vi hade ett jättebra samarbete, men det tål att tänkas på vilket som är enklare; att röja runt stugorna med röjsåg, eller springa efter får. Med flera skolade hundar skulle det ju förstås ha gått mycket enklare, men nu hann vi inte ordna det. Men det finns saker att fundera på tills nästa sommar.

Tack till alla som hjälpte till och tack för att jag fick använda dina bilder Anders :)

Ja, vi glömmer misstävlingarna och dyker tillbaka i koskiten.

Mina naturbeteskvigor ska det nu handla om.

Jag berättade ju om hur vi förde dem med lastbilen på naturbete och att vi nu försöker få hem dem igen.

Jag insåg ju ganska snabbt att det inte kommer att fungera att bygga en fålla av grindar och fösa på dem på lastbilen tillbaka eftersom de är så skygga för oss.

Plan B innebär att vi för dem tillbaka via bron över ån, upp genom åkern, genom hästhagen och hem igen.

Jag har således börjat mata dem med spannmål på bron varje kväll, för att få dem tamare och för att locka dem över ån. Det började ganska bra. Två kvigor kom över efter bara någon kvälls matning. På naturbetet finns nästan inget bete kvar och på andra sidan ån finns grönt och gott bete. Enkelt val för kviga tycker man ju, men då bron är så skrämmande för vissa.

För varje kväll har nu mer och mer kvigor vågat komma med över ån, och efter ca 2 veckors matning så är för tillfället 11 av 12 kvigor på rätt sida av ån. 1 kviga är alltså kvar ensam, och det är inte bra. En ensam kviga kan i princip springa vart som helst eftersom hon blir otrygg av att vara ensam. Så nu hoppas, hoppas jag att hon ska ta sitt förnuft till fånga och komma över idag.

Ja tackorna har vi tagit hem från skärgårdsbetet och de finns i samma hage. Tanken är att tackorna ska få gå på naturbetet och putsa bort lite björksly som inte kvigorna ätit. Det gröna saftiga betet de går på nu är egentligen för kraftigt foder för tackorna.

Vill samtidigt presentera årets ungtackor som jag kommer att spara till avelsdjur.

Salt

Peppar

och

vår vackra Mocca.

Hej, hallå var är jag?

Bifogar även en film från mina lockningsförsök för två kvällar sen då ännu nästan hälften av kvigorna var kvar på fel sida.

Jag återkommer med rapport om vi får hem dem i höst.
 

Trevlig villaavslutning alla. Tack och lov i år med raketförbud pga brandrisk i skog och mark. Nu behöver förhoppningsvis inga djur bli skrämda.

Får sitta en stund medan den lappländska hjortronkakan med frasigt täcke gottar sig i ugnen. Nytt recept jag hittat på nätet, kan ännu inte uttala mig om resultatet.

Fick ett mörkbrunt lamm inatt. En ungtacka som dragit ut på tiden. De andra lammade för en månad sedan. Nu är det bara en texeltacka kvar, men tyvärr syns inget juver på henne än, så hon är väl nog tom.

Fick en kalv igår också, nu är det bara 5 kalvningar kvar i vår. Återkommer med vårens resultat då alla är klara.

Vi vägde kalvar i tisdags. Halvårskalvarna och 4 st ettårskvigor som vi inte hann väga förra gången. Nu har jag 9st ettårsvikter efter Orvar. Det krävs 10st innan han får sitt avelsvärde. Ifjol sålde jag ju två kor som var dräktiga med Orvar till en annan gård. Vi får hoppas att de vägt sina kalvar så att vi kommer upp till 10st. Faba har nästa körning 27.5, så då blir det spännande igen. Han har fått högt index för födelsevikt, och det är ju inte önskvärt, men jag hoppas att han kompenserar det med höga 200 och 365 dagarsvikter. Eller, jag vet ju att de är bra, men hur resultatet ser ut efter Fabas körning, det vet jag inte.

Det är lite synd att han får högt index för kalvningarna, för vi har aldrig haft en tjur som gett så lätta kalvningar. Inte en enda har vi behövt hjälpa till med, inte ens med kvigorna, så storleken har ingen betydelse, som det brukar heta. Orsaken till att de blir så tunga är att de är väldigt långa, men det påverkar ju inte förlossningen på något vis.

Vi fick förresten en förfrågan igen om att exportera kvigor till Ryssland. Jag bjöd ut 13st, så får se då om de vill ha dem. Vi fick ju 25 kvigor ifjol, och det är mycket mer än vad vi behöver för egen del, men då de är så j-kla fina, så jag vill helst inte sälja någon av dem. 12 st åt oss själva är egentligen för mycket också, men fasiken, jag kan inte sälja dem! Nu är jag dum igen. De ville köpa 30st, och så sitter jag här och håller fast dem. Sälj dumhuvud då det finns köpare, men då jag inte kan :(

Jag har annars spenderat veckan mest som taxikusk känns det. Krister ska ha skjuts hit och dit i vårbruket och Lucas har kört på många övningar. Om jag haft taxametern på så hade jag nog tjänat en slant denna vecka.

Skolmusikkåren for ner till Esbo idag på skolmusikfestivalen. Väckning 4.30

De kommer bl.a att få vara med i Yle5, Min morgon imorgon fredag kl. 7.45 Hoppas de är vakna då och spelar rätt :)

Här en film från marschen på 1 maj.

MIn lilla tuffing

Nu tog det längre tid att ta sig till Maui än vad jag tänkt. Ja inte i verkligheten utan här på bloggen :)

Det kom lite jobb i vägen.

Vädret har nu varit utmärkt för att köra ut dynga ur liggbäddarna ut på åkern. Dvs. kallt om nätterna så att vägarna hålls hårda, men plusgrader på dagen så att inte dyngan fryser fast på vagnen.

Dessutom var det nu dags att flytta om bland djurgrupperna. De äldsta kalvarna som föddes i höstas ska avvänjas nu och de vårkalvande korna ska flyttas i kalvningsgruppen. Dessutom ska dräktiga kvigor flyttas från kvigstallet ut med korna och de nyligen betäckta kvigorna ska flyttas in istället. 

Massa koflyttningar alltså. Jag började med att ta in Viivi i kalvningsboxen på tisdagen. Hon har beröknad kalvning till 6.4 men jag tyckte att hon började se lite kalvningsfärdig ut, så jag tänkte att det är lika bra att ta in henne i boxen för att lättare kunna övervaka henne. Jag stängde ut alla andra kor i rasthagen för att kunna ta in henne utan störningsmoment. Förstås smet två ystra kossor med in på samma gång och det blev lite extra spring och hopp. Inget speciellt alls tyckte jag, men jag härjade med de extra kossorna och slängde ut dem igen. Viivi blev lite uppjagad av uppståndelsen men jag kunde snabbt öppna boxdörren och hon sprang glatt in.

Nästa morgon då jag tittade i övervakningskameran såg jag att Viivi låg lungt i boxen. Skönt, jag kan äta min frukost i lungn och ro. Då jag kom ut och började utfodra tjurarna, så låg Viivi ännu. Inga varningsklockor började klinga ännu, men då jag förde mat intill hennes box ovh hon fortfarande låg ner började jag ana att något var fel.

Jag gick in i boxen och klappade henne lätt på ryggen. Viivi är en ganska reserverad ko, så i normala fall skulle hon stiga upp genast jag kommit för nära. Hon försökte ta sig upp, men bakbenen bar henne inte!

Kor kan få kalvningsförlamning i samband med förlossningen, men Viivi hade ju inte kalvat än, så detta var något annat. Jag ringde genast till veterinären som kom inom några timmar. Hans bedömmning var att hon bara domnat ut i benen och att hon skulle stiga upp inom några timmar bara vi fick henne vänd på andra sidan. Han gav en injektion med selen för säkerhets skull. Med gemensamma krafter fick vi den ca 800kg tunga kossan svängd, så att benen som legat under henne nu kom fram. Bara att vänta alltså.

Timmar gick, och hela dagen gick, Viivi kunde nu själv svänga sig från sida till sida, men då hon satte tyngden på bakbenen så föll hon hjälplöst ihop igen.

Nästa morgon hade hon slutat svänga sig själv, så Krister och jag fick hämta en vinsch och ett brett rep som vi lade längs sidan av henne för att få henne svängd igen. Hon hade då fått ena bakbenet i fel vinkel, så därför hade hon inte kunnat svänga sig själv. Jag ringde veterinären igen och han lovade komma igen. Denna gång fick vi tre olika preparat åt henne, Ketovet injektionsvätska som är smärtstillande och antiinflammatoriskt, Selevitan som innehåller selene och e-vitamin, samt Beviplex som innehåller B-vitamin. Detta skulle ges tills flaskorna var slut, 20-30ml/dag.

Viivi låg alltså tisdag, onsdag, torsdag och fredag, men då jag tittade i övervakningskameran kl 5 på morgonen natten till lördag så såg jag att hon äntligen steg upp. Pust, å vad skönt! Hennes beräknade kalvning var ju till på lördag, så jag blev så glad att hon äntligen orkade stiga upp. Annars skulle det vara väldigt svårt för henne att orka med en förlossning. Nu är det söndag och ingen kalv har kommit ännu, men hennes juver är sprängfullt och hon går omkring och vankar. Så nu är det nog inte länge kvar. Pappan till kalven är Räfbackens Xerxes första avkomma. Så nu håller vi tummarna för att allt ska gå bra.

Suck, det där var bara historien om en ko, och det har ju hänt så mycket annat!

Men jag får korta ner min historia och bara konstatera att de första lammen nu har kommit.

En svart bagge och ett vitt tacklamm. Nu är det bara resten kvar :)

Ja, och så trotsade jag vintern och inledde grillsäsongen med att grilla marinerade griskotletter.

Nu får det banne mig bli vår snart!!!!!

ja, jag glömde ju att säga vid min senaste djuruppdatering att våra fårskinn nu är färdiga.

Det finns 6 svarta och 5 vita.

Vita 70 euro

Svarta 90 euro

Äkta närproducerade lammskinn. Lammen har gått på skärgårdsbete och slaktats på gården.

Beställ genom att ringa mig 050-5263155 eller via cindi(at)rafbacken.fi

Yeiiii, svarta baggen flyttade till Bergö. Ett bekymmer mindre.

Tackorna har jag nu tagit in till natten. En av dem börjar nog närma sig lamning, medan andra inte har något juver alls än. Hundarna uppskattar att få jobba litet, även om det inte är många meter från hagen till stallet.

Jag tog mig tiden att sitta och gosa med tackorna en stund ikväll. Det är så rofyllt att sitta ner i boxen och lyssna medan tackorna tuggar på höet. Några kom fram och undersökte mig från topp till tå, medan andra inte brydde sig om mig alls. Jag har ju haft några år utan tackor, men nu ser jag verkligen fram emot lamningen. De är så söta de små lammen. Alla tackor är ju vita, men jag hoppas att några lamm blir svarta som fadern.

Hönorna har börjat värpa igen. Äntligen får vi fina sprättägg. Det är så roligt att baka med egna ägg.

Förövrigt så har jag varit på datakurs idag och lärt mig att fylla i stödansökan elektroniskt. Det blir väl nog bra bara man lär sig, men nog tycker jag att det är tryggt att fylla i ansökningen på riktigt papper. Tänk om min ansökan försvinner i cyberrymden!

Bilden är av moster och mig på besök hos fåren på betet i somras.

Hej igen!

Nej, jag har inte trillat av världskanten, jag finns ännu kvar, men jag har faktiskt varit på semester. 17 dagar på tu man hand med gubben. Det var inte igår vill jag lova.

Denna bild är från Waikiki beach i Honolulu. Min ena fot sådär passligt svullen efter många timmars flygresa.

Och jag har bilder, massor av bilder att dela med mig av, men mitt internet krånglar, det är såååå himla långsamt, så jag vet inte hur jag ska få dem alla uppladdade hit.

Livet på gården har flutit på som vanligt, med hjälp av dottern Linn, som nu fick ta ansvaret över huset och alla djuren. Hon fick hjälp av Anders som hann sköta både egna och våra kor. Dessutom fick vi boka in snöskottare att hålla undan snö runt alla husen. Inte att glömma mina föräldrar som fick en inneboende tonåring under drygt två veckor.

Ett stort TACK till alla som hjälpte till så att vi kunde ta lite ledigt. Vi lovar att det är långt till nästa gång   

Nu väntar jag på en fårfarmare från Bergö som är intresserad av att köpa min svarta lantrasbagge. Hoppas det blir affär, annars måste jag höra mig för till slaktarn innan påsk. Han ser inget vidare ut min bagge, men lamm kan han göra i alla fall. Mina tackor ser så runda och fina ut nu. Jag tänker börja ta in dem i stallet till nätterna nu eftersom temperaturen kan sjunka till -20grader. Jag vill inte hitta ihopfrusna små nyfödda lamm någon morgon.