Tänka sig, idag är det alldeles blankt i kalendern för min del. Känns väldigt skönt. Krister är på kurs idag, men jag får göra precis vad jag vill. Yeiii.

Visst är jag ju på väg ut till djuren, men ännu är det kolsvart ute, så jag drar mig en stund.

Jag tänkte jag skulle ha en liten återblick på sommaren så här sista november.

En sak som jag ju lite nämt är att vår yngsta är lite energisk och impulsiv. Det påverkar vår vardag ganska mycket. 

Vi har fått anpassa oss och vår vardag för att få det att fungera. Det går inte att ha med honom, vid sidan om, och tro att man ska få något gjort. Då händer saker. Ibland går det bättre och ibland sämre. Vi har varit på undersökningar och fått diagnos och blivit erbjudna medicinering, som vi avböjt. Åtminstone tills vidare. Ifall det börjar påverka hans skolgång i framtiden så får vi utvärdera vårt beslut, men han är väldigt duktig på skolämnen. Sen händer det saker också i skolan och han är rätt ofta upp på rektorssamtal, men det är smällar man får ta. Imorgon ska vi på lärandesamtal med klassläraren, specialläraren och skolpsykologen. De har kallat in stora artilleriet, så då får vi se hur de upplever situationen. Det gäller at ha sin egen kompass klar i dylika situationer.

För att få vardagen att fungera, så försöker jag avsluta de förtroendeuppdrag och extra hobbier jag har. Jag har insett att det inte fungerar då jag behöver koncentrerar mig på annat. 

Jag är i tur att avgå från samfälligheten på nästa stämma, så då kliver jag av. Jag har redan suttit där i 12 år säkert, så det passar nog annars bra att sluta också. Det har varit turbulenta år, men nu känns det som om skutan flyter ganska lungt, så det ska nog gå bra.

Jag har redan hoppat av styrelsen för producenternas lokalavdelning, samt slc´s fullmäktige där jag numera bara är suppleant. I mitt ställe har jag fått två nya unga producenter, så det är jag mycket nöjd över. Man ska ge plats åt yngre.

Vallhundsträningen har jag skippat, och det är egentligen min största sorg. Jag älskar att träna hunden. Jag älskar min träningsgrupp och jag saknar det mycket. Men det fungerar inte just nu. Även om det också är viktigt att ge sig själv egentid för att orka i längden, men vi har jobb 7 dagar i veckan och vi måste turas om att sköta barn och sköta gården, då finns inte tiden för mig att sticka iväg och stå och träna hund. Kanske sen, om något år.

Jag funderar på att sälja Ozkan, som just fyllt 2. Jag har inte kunnat träna henne till en fungerande vallhund. Hon är världens mysigaste pusshund, men vi behöver inte en extra pusshund just nu. Kanske jag kan köpa en färdigt skolad hund sen då inte Yezz längre orkar jobba. Ifall det perfekta hemmet för Ozkan dyker upp, så får det bli så.

Det jag inte kunnat avsluta är simmentalföreningen. Vi är 6 i styrelsen och hälften måste sluta pga att de avslutar djuruppfödningen. Så det är inte läge för mig att hoppa av just nu. Vi har på senaste tiden bara haft teamsmöten, så det har fungerat bra rent praktiskt. Sen tar det förstås tid, men är samtidigt mycket intressant. Det har ju gett mig så mycket mervärde i form av nordiska kontakter med likasinnade både inom föreningen och genom NAV. Så det håller jag kvar, åtminstone tills vidare.

Hur funkar det då? Jo, Liam måste hela tiden hållas sysselsatt. Han är väldigt kreativ, han älskar att pyssla. Men han förstår inte att saker kan vara farliga. Hittar han en yxa så fäller han  ett träd. Energi finns. 

Då jag hade med honom då jag körde in balar åt fåren senast, så hittade han ett träd.

Tack och lov att det inte var högre. Men visst hade det kunnat sluta illa ifall han trillat ner här också. 

Det funkar liksom inte att säga att gör inte så där. Får han idé så testar han det. Vill han ha en kaka som jag gömt i översta skåpet så hämtar han det. På ett sätt eller ett annat. Han har egenskaper som säkert kommer att vara bra att ha då han blir vuxen, men som är rätt så farliga då han inte inser konsekvenserna av sitt handlande.

För det mesta så fungerar vardagen bäst då någon alltid har tid att ägna sig helt åt honom, hålla honom sysselsatt. Att ha honom sittande vid dator har visat sig vara en dålig idé. Visst, man kan göra annat under tiden, men det bygger upp så mycket negativ energi, så då blir han högljudd och ohanterbar. Så datorerna är numera borta. Det funkar bra, bara han inte ser dem så har han inte beroendet heller. På kontorsdatorn har jag satt in ett lösenord, så hit kommer han inte in även om den står framme.

Störigast blir han då det kommer nytt folk in. Alltså är det bara vi två så är han världens bästa kille. Kommer någon annan in, och dessutom vill prata med mig så blir det oroligt, mycket skrikande och bråkande. Värst är det då någon utomstående kommer hit. Då blir det show. Och jag kan ju inte stoppa ner honom i en låda.

Så det blir ju automatiskt att man undviker att umgås med andra. För man vet ju att det bara leder till konflikter.

Men han är intelligent och händig. Det gäller bara att vara noga med rutiner, försöka hålla sig positiv och uppmuntrande, så kommer nog det här att bli bra också, någon gång. 

Det jag upplever som lite stressande är det faktum att då han blir myndig, så är vi inte längre några ungdomar precis. Jag hoppas att vi orkar. Förstås finns det bättre och sämre dagar också för oss.

Nu är vi vid första klass, det återstår många år med "den blomstertid nu kommer". 

Jaja, skulle jag visa många bilder idag, sa jag? Det blev ett litet sidospår. Men det behövdes sägas, så ni vet lite varför jag försvinner från den yttre världen. Många andra upplever liknande situationer, vi är ju inte ensamma. 

Och det finns ju så många värre diagnoser man kunde ha drabbats av, så vi klagar inte, men vi anpassar oss.

Vi vet inte hur detta utvecklas de närmaste åren, men vi tar en dag i taget. Livet är värdefullt!

Kram.